Vargar i skafferiet

Plötsligt och helt utan någon som helst förvarning började Snufflan skrika och gråta i vild panik medan jag stod och diskade. Vände mej om och såg att hon stod och stirrade in i skafferiet och tjöt så att tårarna sprutade.

Mamman såg ut som ett stort frågetecken, ni anar inte hur jobbigt det är för kroppen att gå och se sådan ut, och kikade försiktigt in i skafferiet. Tomt, eller inte tomt så klart, men jag antar att inte en låda popcorn, mjöl eller spagetti skrämmer livet ur mitt lilla barn.

Ibland händer det att de större barnen försöker skrämma sin kära moder genom att stoppa spindlar lite här och var (tänk på det syster1 när du öppnar skåp och lådor här hemma hos mej) eller genom att gömma sej på olika, helt omöjliga ställen för att tjuta som mumier (hur låter det?) eller hoppa fram mot intet ont anande människor.

Hittills har de aldrig lyckats skrämma mej. Finns nog inget annat än tanken på att något händer mina barn som kan skrämma mej ordentligt... Fast jag tycker att tanken på en ondskefull pojke under sängen som kryper fram och skär mej i hälsenan är en aning jobbig...

Hittade inga konstigheter alls i skafferiet, men dottern var fortfarande otröstligt rädd. Lyfte upp henne i famnen vilket bara ledde till ännu värre missljud. Tillslut lyckas hon haspla ur sej ”Vargarna kommer!”. ”Ur skafferiet?” frågade jag och kunde nästan inte hålla mej för skratt, men av någon konstig anledning tittade jag efter igen. Precis som om jag skulle missat en morrande varg bland makaroner och o'boy.

Förklarade så pedagogiskt jag bara kunde medan jag bet mej själv (vem annars?) i tungan för att inte börja skratta, att vargarna bor i skogen och inte kommer in till oss. I mitt zoombieliknande tillstånd så var tanken på vilda vargar i skafferiet uppenbarligen så fruktansvärt skrattretande så att jag på riktigt fick kämpa med att inte fnittra min lilla tjej i ansiktet. Nu i skrivande stund kan jag inte alls se vad som var riktigt så komiskt i det hela.

Lika plötsligt som barnet föll i panik blev hon glad igen. Mamman föll åter i frågeteckenposen och kliade sej på skalet.

Glatt sa lillan ”Ja, men, vargar kan ju inte öppna dörrar vet du mamma”. Sen skuttade hon glatt in i sitt rum som om inget hänt. Och här sitter jag lika oklok som nyss.

”Bättre rädd än blind för mina rädslor”