Tankar på döden

Ytterligare en tisdag har passerat. Strålande väder, men ack så kall vind, på utsidan. Förmiddagsplock, läxor, barnhämtning.

Sen lyxade vi till det med hemgjorda potatisklyftor, fläskfilé, färsk (stekt) sparris och rädisor innan hela högen gick ut för att njuta av kvällsolen. Tonåringen med löparskorna i spåret, de stora pojkarna nere på skolgården och de tre små mysade med Mamman i parken här nere.

 

Kvällen blev sedan underbart lugn med prat och saga innan de fyra små lade sej snällt. Mamman antar dock att Lillen hinner vakna innan hon själv lägger sej. Han är inne i en period med oro och ängslan, vill inte sova själv och på "dagis" har de berättat att han blir lite ledsen efter Mamman om dagarna. Dessutom har han, både hemma och på "dagis" börjat prata om när Mamman var på sjukhuset (för över ett år sen) och om att han saknar katten Sessie som vi tog bort för ett år sen. Han frågar om döden, Mamman tycker att det är lite tidigt, han har ju inte fyllt tre än. Barn mognar väl i olika takt i och för sej, men ändå!?