Som vanligt började morgonen med att klockan INTE ringde (måste skaffa en ny mobil eller en väckarklocka kanske?). Ingen större kris då mina barn verkar vara födda med inbyggd uppstigningsmanick inställd på före 07,00 piiip.
En totalt igenmurad Mamma började morgonen med att sanera riskavfall på Lilleman och idag snöt hon sej inte före det oangenäma görandet och besparade sej därmed behövandet av gasmask.
Precis när Mamman satte ner Lillen på golvet hördes ett brak och ett tjut. Sexåringens låda borde förmodligen förpassas till de sälla jaktmarkerna, men det får bli en dust med MYCKET trälim och en eller två små spikar ikväll istället.
När så Mamman tagit ett foto på eländet så hördes inte ett ljud, det var knäpptyst i lägenheten. Inte alls bra. Tystnad är det samma som trubbel i 99% av fallen då man har barn. Mamman lyssnade, spetsade öronen likt en lejonhona på jakt, beredd att ta ett språng åt det håll varifrån minsta lilla knäpp hördes.
Att slösa energi på att spetsa öronen på det viset visade sej vara bra onödigt för en nanosekund senare hördes ett skräll av exakt fem grytor och två lock. Mamman begav sej av mot det minimala utrymmet som kallas kök och hittade där en lycklig ettåring som stod och bankade med en gryta i nästan en och en halv liter mjölk som han fint hällt ut på golvet (han hade till och med stoppat den tomma mjölkförpackningen i sophinken), inte en droppe hade han spillt på sej själv dittills.
Mamman öppnade munnen, men fick bara ur sej en suck, samtidigt som Lillen tog ett steg ut i mjölksjön och stampade lätt med foten. Mamman tog två steg, lyfte bort pojken, suckade igen, vred sej åt sidan för att sträcka sej efter något att torka med. SWOOSH sa det bara så satt Mamman på baken i mjölken och tre små barn stod bredvid, skrattade och klappade i händerna.
Mamman visste inte om hon skulle skratta eller gråta, skrika eller bara gå och lägga huvudet under kudden... Då utbrister treåringen: -Igen mamma, åk mjölkskridskor en gång till. Du var ju duktig på konståkning du! Mamman brast ut i skratt, reste sej och röjde undan. (Ska bli kul att se om det var Någon eller Ingen som lämnade kvar mjölken på bordet i morse)
Köksgolvet blev skinande rent, två pojkar kom iväg till skolan och två små barn fick sin välling ute i soffan. Mamman och femåringen satt i köket med en varsin macka och ett glas mjölk och pratade lite...
Vet ni för resten att en förälder i genomsnitt samtalar med sitt mellanstadiebarn i tre och en halv minut i genomsnitt per dag? Helt sjukt... I tre och en halv minut pratar man om barnens intresse eller vad barnet gjort under dagen, resten är bara tjat eller skäll. Det är mycket i världen som är konstigt... Det måste ju vara detta knappa samtalandet som fått barnprogramsindustrin att svämma över av diverse olika "pedagogiska" program där barnen ska föra en dialog med figurerna på rutan. Skrämmande! Här hemma är de programmen så gott som bannlysta, hjärntvätt... "Kan du se vilken väg vi ska gå?", "JA, den *pekar på tvskärmen*", "Den vägen? Ja, du har rätt! Va duktig du är!!!"... Eh, ok, positiv bekräftelse är en av grundstenarna i barnuppfostran, MEN INTE från Dora eller små Einsteins...
Tillbaka till verkligheten. Rätt som vi satt där och pratade om att grabben längtade efter Pappan så kom Lilleman ut i köket med sin flaska och visade upp hur duktig (och lång) han är! (Vilken tur att jag slängt kameran på micron innan mjölkpiruetterna, eh, varför tog jag inte kort på mjölkpoolen för?)
Ett under om det blir så mycket som 3 1/2 min nu för tiden då man är tjatig så fort man öppnar mun och vips så är ungen borta.
SvaraRadera