När jag var liten så brukade jag springa omkring på en bondgård. Där hade de några kor, kalvar, tre hästar, höns och naturligtvis fanns både katter och hundar på gården med. Ända tills någon gång på högstadiet så var jag där närhelst jag kunde.
På somrarna sprang jag dit barfota klockan sex på morgonen bara för att hjälpa till att fösa in korna och mjölka, dra dynga, hoppa i höet och dricka spenvarm mjölk såklart. =) Jag hoppade och studsade mellan komockorna i hagen samtidigt som jag kallade på korna, "Kossera, kossera, kooom då kossera" (varför skriker man så för?) och sen manade på dem med en pinne likt ett ridspö.
Liten som jag var så drog jag kärror fulla med dynga ut på smala plankor och tömde, jag makade på kossor som ingenting, tvättade juver och kunde med att sätta på sparkbågen på Tjorven som var så kittlig, trots att jag knappt nådde upp. Jag fixade att få på mjölkmaskin, kånka mjölkkannor och mata kalvarna.
Red på de stackars korna gjorde jag med. =) Det var lyckliga somrar trots att mina jämnåriga retade mej för jämnan. Kallade mej kossa, höll för näsan när de gick förbi, kastade stenar på korna för att jag skulle bli arg och så vidare. Men hos korna fick jag tröst, de lyssnade och tittade på mej med sina stora, kloka ögon då jag satt bland deras mat på foderbordet och berättade vad alla sa. På vintern fick jag värma mina händer på dem... Kor är snälla djur.
När jag var liten drömde jag om att hitta mej en bonde när jag blev stor. Mormor brukade säga att jag skulle passa bra som "bondmora". Jag drömde om en gård med mjölkkor, stort hus, härliga somrar med att skörda och ta in hö, jag drömde om att få många ungar som fick uppleva allt det som jag gjort under dagarna på bondgården, jag drömde om att mjölka, mocka, laga mat till min stora familj och allt annat slit som hör till på en gård.
Någon bonde hittade jag inte och någon bondgård har jag inte heller, inte ens ett hus. Men jag har många barn och vi bor på landet så jag får i alla fall känna lukten av dyngan på våren. ;)
Allt som oftast är jag nöjd med livet som jag lever, men ibland infinner sej svackor. Svackor då livet bara går ut på att överleva, inte att leva. Just nu så är jag trött, känner mej orkeslös, hinner inte med det jag borde och gör inget bara för att jag har lust. Naturligtvis drabbar det även barnen när vi hamnar i ekorrhjulet på det här viset. Mamman är ju inte rolig när hon inte orkar.
Tyvärr så är jag en människa som inte kan be om hjälp, allt för ofta så har jag fått höra att jag själv valt att skaffa många barn och barn är jobbiga och blablabla... Klart att jag har valt att skaffa de barn jag har, det har de som har ett barn eller tio barn också gjort. Haken finns ju inte där.
Jag minns att när vi var små (jag och mina tre systrar) så passades vi av både farmor och farfar eller hos mormor ibland. (Ibland sov vi hos dem och ibland kom de och passade oss hemma hos oss) Jag minns att mina föräldrar åkte på semester själva, kanske för att vårda sitt förhållande eller vila upp sej? Det var liksom inte konstigt...
Men nu, nu har alla så fullt upp med sina egna liv och arbeten. Jag vill inte störa, vill inte belasta någon, ber bara om hjälp när det är kris. Kanske borde jag be om hjälp någon gång bara för att vara? Nah, knappast någon idé. Men en sak vet jag, att om mina barn skaffar barn, oavsett hur många eller få, så kommer jag att finnas där, erbjuda min hjälp, ställa upp varje stund jag kan och jag hoppas att jag kan hjälpa till ofta!
Allt som oftast är jag nöjd med livet som jag lever, men ibland önskar jag att det fanns ett foderbord att krypa upp på och en ko med kloka, varma ögon att prata med.
Vi hade tur! När det var dags att gå slutade det att regna...
Jag tror aldrig att jag sett Snufflan med så stora ögon som då hon tittade på fyrverkeriet. Hon var som uppslukad! Det första hon frågade efteråt var om jag tagit några kort att visa PAPPA då han kom hit från sitt jobb...
