Satt och bläddrade i en tidning på dass tidigare i morse. Älskar att läsa krönikorna som skrivs i denna blaska. Under en längre period skrev Martina Haag på det sista uppslaget. Hjälp vad jag har skrattat åt hennes texter. Hon skrev underhållande i mina ögon och jag kände igen mej i så mycket av det kaos hon beskrev. Därefter har det följt en rad av skribenter, vissa mer underhållande än andra.
Jag beundrar flera av dem för deras sätt att skriva och önskar ofta att jag kunde slänga ihop en text med samma fyndighet, rapphet och kunna leka med ord på samma sätt (jag inser dock att det ligger en hel del tankar och arbete bakom texterna). Jag vill kunna förmedla känslan av mitt underbara, kaotiska liv på ett sätt som vissa av dessa personer.
Det är dock inte samma sak som att jag skulle vilja vara dessa personer. Nej, jag är nöjd med det liv jag lever här och jag skulle inte vilja byta ut mej själv mot någon annan, hur snygg eller rik det kunde innebära att jag skulle bli.
Jag trivs bra med mej själv i min egen kropp trots att vågen får läkaren att utbrista att jag ligger på gränsen till sjuklig fetma, trots mina hemska eksem och mitt risiga hår. Trots att kroppen oftast värker så jag har svårt att gå rak och att sömnen varit mer eller mindre obefintlig under långa perioder de senaste sex åren. Trots att mina ”finaste” kläder består av ett par jeans (med nästanhål mellan benen), en jumper köpt på rea för tre år sedan på någon tjockisavdelning, ett par gympaskor inhandlade på maxi och en jacka som jag fått ”ärva” av pappa1:s exfru (då hon drog hem till sitt eget land igen) eftersom det är vad min kassa tillåter.
Jag trivs bra med mitt liv trots att jag har knappa resurser och inte kan ge mina barn allt det jag vill, trots att jag och mina sex gryn bor på en relativt liten yta.
Jag trivs för jag har sex underbart, vackra och begåvade barn som förgyller min vardag (även om de ställer till hyss och kan göra mej argare än vad någon annan individ klarar av OFTA). Jag trivs för att jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag trivs för vi har, trots att vi bor i lägenhet, en stor trädgård att njuta av. Jag trivs för att jag är frisk (trots min övervikt). Jag trivs för att jag har goda vänner, som jag tyvärr träffar alldeles för sällan. Jag trivs för att jag har två jobbiga, knäppa, äckliga, tillgivna, gosiga, kurriga kissekatter.
Jag känner mej fantastiskt rik! Jag har allt jag behöver, jag har faktiskt mer än jag behöver egentligen... Visserligen är tv:n tjock och gammal, soffan saknar ett par fjädrar, köksbordet hade sett sina bästa dagar redan 10 år innan jag fick ärva det för 10 år sen och sängen ska jag inte ens nämna. Men vad gör det egentligen? Behöver man verkligen ha stor platt-tv? Behöver man ha en soffa för tiotusentals kronor? Behöver man ha ett nyslipat bord? (hur länge håller sej ett furubord fint med sex barn?)
Vad är riktig lycka? I mina ögon är det att höra mina barn skratta, att sitta i soffan (som snart faller i bitar) och mysa med popcorn och spel en fredagskväll, att se mina barn lyckas med något de kämpat med för att lära sej. Lycka är att se barnens tindrande ögon på julafton att se deras glädje på födelsedagen... Jag tror helt enkelt att lycka för mej är att ha barn!
Den där eftermiddagen för mer än tolv år sen då jag fick upp mitt första kladdiga, skrikande knyte på magen, den eftermiddagen började ett nytt liv, mitt riktiga liv... Plötsligt förstod jag vad lycka är, plötsligt förstod jag vad rädsla innebär, plötsligt insåg jag vad oro var, plötsligt gick det upp för mej hur sårbar man är. Plötsligt händer det! ;-)
”Att välja att skaffa barn är att välja att bära sitt hjärta på utsidan av kroppen under resten av sitt liv”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar