Idag var det äntligen dags att åka in till lilla staden och frisera småpojkarna. Jag hade laddat ordentligt för totalt kaos och redan tänkt ut flera planer från b-ö om hur jag skulle bära mej åt om a misslyckades. Men, vad hände... Jo, allt gick lugnt till och vi var hos frisören med tio minuter till godo. Båda grabbarna satt som ljus framför speglarna och fick värsta coola frisyrerna enligt dem själva!
Lyckades till och med inhandla lite nödvändig föda till kattkräken som vi har. Den ena är födoämnesallergiker och lider av kronisk njursten så det gäller att få tag på rätt sort mat... Samma mat hela tiden, två gånger om dagen. Tur jag inte är en katt!
När vi kom hem här, jag och de fyra små barnen, så kom jag på den intelligenta idén att starta upp en liten fotoateljé i vardagsrummet. Draperade bokhyllorna med naturvita lakan och flyttade en säng som jag klädde med ett vitt lakan och ställde framför hyllorna. Gratis motion nu igen, kanske borde köpa ett klippkort av mej själv så att jag kan köpa mej något fint sen.
Ungarna var i alla fall med på noterna, eller ja, de tre av dem som för tillfället var aktuella! De klädde sej fina och poserade, dansade och hoppade framför kameran, Snufflan hann till och med att avverka ett par olika ombyten under tiden. Passade faktiskt på att fota för julkorten med när jag ändå var på gång.
När klockan närmade sej tre så fixade jag käk som stod på bordet lagom till de stora knallade innanför dörren. Naturligtvis ville Godingen amma precis då alla serverats, så jag gick ut och satte mej i vardagsrummet med honom. Strax efter hör jag en rejäl duns, en kör av skrik och tjut och sen skriker någon om taket. Skyfflade ner lillen i vagnen och rusade ut i köket, med ena bröstet fortfarande hängandes och slängandes på utsidan och tittade upp mot taket... Där var en stor, kletig, droppande, röd fläck. Vandrade med blicken ner mot golvet via en lång rand kletig massa på tapeten... På golvet såg det ut som Stockholms blodbad, minst.
Vem behöver plus för att testa hållbarheten på saker när man har en fyraåring? En nyöppnad 1,1 kg ketchupflaska håller INTE om man tappar den upp och ner då man står på matbordet! En kunskap som jag lätt kunde ha klarat mej utan och ändå varit nöjd med livet.
Mamman stötte fram ett morrande läte och ryckte undan fyraåringen från sörjan och morrade lite till... Då utbrister tvååringen ”Mamma är du galen nu?” Vad gör man då? Jo, man bryter ihop i en skrattande hög, tar sej i kragen, plockar fram de älskade tvättlapparna och börjar torka! Helt logiskt!
Efter maten fortsatte fotosessionen med liten och de två största barnen... Gick rätt bra, men de stora har ju inte riktigt samma goda självförtroende då det gäller utseendet framför kameran som de små barnen har. Resultatet blev ungefär 480 bilder som nu ska gås igenom. =)
Efter det tog mina stora kärlekar med de små kärlekarna ut (inte mini dock) och jag fick lite tid till att möblera rätt, plocka ett ton leksaker, diska och dammsuga. Det är så underbart då de kommer och frågar om de får ta med de små ut och de vet att de blir belönade för den frivilliga hjälpen.
Tänk att så lite kan göra så mycket. Alla lugna och glada. Inga onödiga bråk. Det gäller att välja sina krig då man har många barn och själv riskerar att bli slutkörd på grund av små struntsaker som bråk om vem som ska låsa ytterdörren eller huruvida man blir mätt eller inte på skolans soppa.
”Har man inte nog med arbete får man skaffa sej det”
*ler* fullt upp hos dig som vanligt =)
SvaraRadera