Äntligen fredag

Efter en lång vecka med magsjuka och förkylning i kaosfamiljen så börjar vi sakta återhämta oss!

Vi är inte helt pigga än, speciellt inte Mamman som blev vansinnigt slut i kroppen. Nära två dygn utan några nsaid-läkemedel sätter sina spår när man lever med psoriasisartrit och förmodligen spondartrit samt bechterews.

Ikväll har vi dock haft massa mys efter en ordentlig middag bestående av traditionell köttgryta och ris. Barnen har tittat på en spännande film och de vuxna har spelat tv-spel samt kikat på ett avsnitt av Walking dead ackompangerat av ett glas vitt.

Trevlig helg på er godingar!

Från nya bebisar till nytt år...

Kände att det är dags för en uppdatering från mitt hörn av landet. Livet rusar på alldeles för fort, både bra och dåliga saker har hänt de senaste månaderna...

På minussidan hamnar bortgången av de yngre barnens farfar, dubbla operationer av gammelkatten (varav den ena blev akut efter ett hugg i strupen med böld och nekrotisk hud som följd), sjukdomar och min envisa värk som verkligen inte vill ge med sej!

På plussidan finns tack och lov desto mer! Älskling har fått jobb på hemmaplan och är numera hemma på heltid, barnens pappa kommer och träffar barnen och umgås med dem varenda vecka, Jespers första betyg såg toppenbra ut (ja, jag vet, en typisk "mammaskrytgrej"), promenader i soluppgångar, två nya bebisar i familjen och en hel massa annat som får mej att bara må bra!

I vanlig ordning följer här en lååång bildkavalkad (och ett nytt filmklipp på underbaraste vuxna dottern då hon sjunger på julkonserten i kyrkan trots att hon förmodligen kommer strypa mej när hon ser det) från de senaste dryga två månaderna. =)

I vanlig ordning pluggades det en hel del innan jullovet började.

Det blev tillslut tillräckligt kallt för att kunna tända en mysig brasa inne (men nån vinter har vi inte sett till ännu.)

Stannade vid vägkanten strax före jobbet en dimmig morgon. Dimman är mäktig!

Gus hälsar på sin nya "bonusdotter". ;)

Två små nya busfrön har flyttat in i kaosfamiljen!

Honan, lilla Ziggy Stardust...

...och hanen Sasha.

Efter mycket om och men så blev Jesper klar med både sin stora uppsats i no/sv och den mindre i musik. Betyg A och B fick han på dem... Och jag vet fortfarande att jag skryter, men med tanke på det ansvar han själv tar för att nå de målen så känner jag mej stolt. Det betyder dock inte att jag INTE är lika stolt över alla de andra barnens framsteg! (Vill bara klargöra det då jag fått kommentarer om det tidigare!)

Milo försöker lära Ziggy att spela schack, det gick sådär kan vi säga. =)

Besök på Leos Lekland under höstlovet med goaste Kusinen!

Tänk vilket lugn och vilken trygghet denna lilla Sasha har skänkt Milo. All den plötsliga ilska, oro och våldsamma utbrott som alla är följder av hans problematik (förmodligen ADHD som det ser ut) är som bortblåsta när lillkissen kryper ihop hos honom.

Mammas hjälpreda!

Många vackra soluppgångar bjöd hösten och början av vintern på.

De växer fort!

Jag och Älskling har hunnit gå på punkspelning också. Ibland är det skönt att bara få vara utan att bara vara mamma en kort stund.

Hamnade i bilkö på väg till jobbet, olycka på vägen, men utsikten gick inte att klaga på (och ingen skadades allvarligt i olyckan).

Pappan kom och gjorde chokladslajm och pepparkakshus med ungarna.

Lussekatt

Grava kyrka i soluppgång.

Morgonpromenad vid Kroppkärr-

Vi hann även med det sedvanliga lussekattsbaket.

Plusgymnasiets musikklass bjöd på lika fin underhållning även under julkonserten, som under alla tidigare konserter.

Underbara unge vad jag tycker du är duktig!!!

Lucias stora prövning för Milo. Han hade bestämt sej för att vara stjärngosse, något annat alternativ fanns inte. Mamman vände upp och ner på hela huset innan hon (kvällen innan) lyckades samla ihop utstyrseln.

Inte under en enda träning orkade Milo fullfölja hela uppträdandet och planen var att han skulle få gå och sätta sätta sej hos mej när han inte orkade mer...

...men vet ni vad? Han fixade att vara med hela tiden, en stor seger för honom! Han var dock väldigt slut i hela kroppen efteråt. Att se stoltheten i hans ögon när han orkade, när han fixade det... Det är svårt att beskriva för någon som inte lever nära ett barn med någon sorts problematik.

Forshaga kyrka i soluppgången.

Milo och bebis sover gott ihop.

Efter Lucia började julstöket på allvar!

Barnen klädde sin gran på övervåningen...

...det gjordes julgodis...

(även den yngre av grannpojkarna var med)

Mamman fixade granen på nedervåningen...

...med lite "hjälp" av kattungarna. ;)

Sen kom barnens pappa på besök igen och hjälpte till att koka kola och knäck.

Nån dag senare bakades pepparkakor och Jesper uppfann snabbaste sättet att fixa dem på - Kall deg, osthyvel och rätt ner på plåten. =)

Så kom ÄNTLIGEN julafton!!!

Den firades hemma hos oss med alla barn, mina älskade föräldrar, Kusinen (då resten av hans familj låg sjuka) samt goa svärföräldrarna.

Medan barnens pappa och hans bror grejade i farfars hus efter hans tragiska bortgång så kom kusinerna från Linköping hit på besök. Barnen var glada att se varandra och trots att de inte setts på kanske tre år så var det som om de träffats varje dag. Ungar är underbara på det viset!

Så kom nyårsafton, vuxna dottern firade med pojkvännen i Stora Staden, tonårssonen firade ihop med min extra tonårsson ute på ön och jag, Älskling och de fem yngre kärlekarna hade ett lugnt firande hemma.

Barnen fixade förrätten...

...Älskling stod för huvudrätten (extra hängmörad ryggbiff med potatisbakelser)...

...och jag stod för efterrätten!

Nu hoppas jag att år 2017 kommer bjuda på mycket glädje för alla och envar!

I torsdags var det dags att begrava barnens farfar. Som jag spänt mej och oroat mej för hur det hela skulle gå.

Åkte själv med alla sex barnen. Morgonen var planerad in i minsta detalj, så plötsligt bröts lugnet av att mellansonen (han som är den mest lugna och skötsamma av allihop) plötsligt vägrade följa med!

Efter 20 minuters lirkande satt dock alla i bilen och med tre minuter tillgodo parkerade vi utanför kyrkan.

Lilleman sprang först, rakt mot sidodörren av kyrkan och vägrade gå in någon annanstans. Efter ett kort överläggande med mej själv bestämde jag att det var bättre att gå in där istället för att Lilleman skulle få ett utbrott, skrika könsord och sparka på allt i sin väg.

Således stövlade vi in, 7 personer, mitt framför en fullsatt kyrka och kom på plats i en bänk. Därefter satt alla tysta halva begravningen innan Lilleman började göra små ljud och flaxa med armarna av tristess. Jag lyckades dock avleda hans uppmärksamhet genom att ta honom i mitt knä, pilla honom på ryggen och viska mattetal i hans öra.

Summa summarum så gick dagen bra, men efteråt var jag helt slut, psykiskt dränerad.

Dagen efter så kom barnens faster, deras två vuxna kusiner och två små kusinbarn på besök hos oss innan deras färd fortsatte vidare mot Strängnäshållet. Så underbart kul! Vi har tidigare bara träffat faster två gånger och ena vuxna kusinen samt ena kusinbarnet och det var nog fyra år sen minst, andra kusinen och det yngre kusinbarnet hade varken jag eller barnen träffat innan.

Dessutom kom barnens pappa och stannade i flera timmar för att umgås med hela kaosfamiljen. Det känns som om det går åt rätt håll nu.

Jullovet och början av terminen har vi tillbringat med att kräkas ikapp och nu håller alla en tumme för att de sista tre familjemedlemmarna klarar sej ifrån skiten så att alla kan få komma till skolan och jobben tycker jag!

Ha det underbart alla godingar runt om i vårt avlånga land. Jag återkommer... Sen får vi se om det blir i morgon, om en vecka eller ett halvår... ehrm... Puss på er!