Dagarna går, tiden rusar förbi. Ibland hinner jag knappt andas. Skola, jobb, läxor, träningar, matcher, föräldramöte, kompislek, matlagning, tvätt, handla, plocka, badhus, simträning... just nu är jag konstant trött, sover som en kratta, kroppen värker.
Men mitt i allt detta hittar jag små andningshål. Bilfärderna fram och tillbaka till jobbet, timmen då jag klipper gräsmattan och stänger av omvärlden en stund.
Sanningen är att jag trivs mitt i mitt kaos, men det vore trevligt om barnen kunde plocka undan efter sej själva lite mer. Jag älskar stunderna med läxläsning så länge de är lugna, men frustrationen och tjatet, gnället och uppgivenheten mitt i allt önskar jag var mindre. Om bara tröttheten och värken gav med sej och energin återvände...
Det blir dock bättre. Mellangrabbarna har börjat tömma diskmaskinen de dagar Mamman åker till jobbet tidigt, vuxna dottern tar mer och mer ansvar för tvätten, tonårssonen hjälper till med de små och Lilla dottern samt bonussonen börjar inse att tränar man mer och gnäller mindre lär man sej mer. Idag kom Alvin hem med 26 av 30 rätt på läxförhöret i engelska! Då är den här Mamman stolt!
Hur man än vänder och vrider på det så skulle jag inte vilja ha mitt liv mycket annorlunda. Jag har min Kärlek och jag har sju ungar som jag älskar mer än livet självt.
När jag läser ditt inlägg vet jag varför jag aldrig skaffade några barn. Du är verkligen superwoman. Det är inte jag.
SvaraRaderaSnygg selfie förresten.