Det är en vetenskap

Det är en hel vetenskap att ha sjuka ungar. Ytterligare en natt har spenderats med sängen full av ungar, det går liksom inte att säga nej när de gråter och har ont (eller drömmer hemskheter).

Så när vi vaknade denna morgon så var Lillen fortfarande feberfri. Jippie "dagis" tänkte Mamman, "Jaaa, eeka barna!" jublade Lillen. MEN strax före vi skulle gå hade tempen stigit till 37,6. Eftersom Lillen fortfarande var pigg och glad, hoppade studsmatta och busade med sin syster så bestämde Mamman att ta upp det hela med personalen.

Tillsammans kom Mamman och "fröknarna" överens om att de skulle ringa ifall han blev hängig eller varmare. Trots det sitter Mamman här med lite dåligt samvete, tänk om han är sjuk?

En av de goa fröknarna frågade om det inte var tänder på gång och den möjligheten finns ju också. Det skulle förklara varför han om nätterna klagar på halsen och tar sej om kinden också... ;)

Nu sitter Mamman här och käkar lunch, strax dags att bege sej till jobbet, och får lite ont i magen. Hur sjutton ska det lösa sej om de ringer hem pojken? Pappan har en timmes resväg hit och han kan lika lite som Mamman slänga sej hals över huvud från jobbet...

Dessutom ringde läkaren för den överenskomna telefontiden mitt under värsta kaoset i morse då alla pojkar skulle få på sej kläder, packa frukt och ta sej ut genom dörren.

Mamman hann inte med att fråga om hälften, men lyckades få veta att hon ska ta massa nya prover och att reumatologen inte tyckte att Mamman behövde träffa denne eftersom utväxterna var så små. Att Mamman har ont i mjukdelarna och inte i lederna verkar inte spela någon roll. =(