Mina tankar går till grannarna

Idag sitter jag här tidigt jämfört med i vanliga fall, de stora barnen har blivit hämtade av sin pappa och de små ligger i sina sängar (pratar och fnittrar glatt ovetande om världen runt omkring), ute är det fruktansvärt klibbigt och kvavt.

Jag hade tänkt att beklaga mej över hur jag vaknade till ytterligare en morgon fylld av smärtor, hur jag sedan nio denna morgon försökt att ta mej in i duschen utan att lyckas, att min stora dator har förvandlats till ett tröskverk fyllt av sirap, att det lever en tonårshäxa (periodvis) under mitt tak (älskar dej), hur jag slog i huvudet när jag skulle försöka plocka/torka upp en liter röda vinbär (som Snotti plockat då han och Lillan var längre ner på gatan och lekte med granntösen) som Lilleman hällt ut på golvet, hur barnen har ställt till ett totalt kaos i varje obevakat ögonblick (tömt skåp och lådor, hällt ut halva sitt bohag över hela lägenheten på två röda samt förvandlat köksgolvet till en skridskobana med vatten och såpa).

Men i jämförelse med vad som nu pågår i vårt grannland Norge så är inte det någonting. Sitter och uppdaterar mej kontinuerligt på webben och kan inte göra mycket annat än skaka på huvudet och skicka mina varmaste tankar till alla de drabbade.

Jag sitter här och tänker på mina systrar som befinner sej i Norge där de jobbar på ett sjukhus. De har full beredskap vid det här laget kan jag tro, har inte pratat med dem...

Bomber och falska poliser som skjuter barn, var är vår värld på väg. Det är mycket som är snett på vår jord...

När jag var liten så drömde jag om att världen skulle bli fredligare när jag blev stor. Att alla barn i alla länder bildade en pakt. Vi byggde broar mellan länder och kulturer, det var en fin dröm som ofta återkom. Synd att det inte var en sanndröm.

Vi människor på jorden skulle kunna åstadkomma så otroligt mycket om vi, precis som vi varje dag försöker lära våra barn, kunde samarbeta och ha en gnutta mer tålamod inför allas olikheter!