Nu är det slut, det är över... Helt och hållet över och jag hoppas att det så förblir för all framtid. De senaste två veckorna (tänk att jag varit hemma i två veckor redan) har varit en plåga på många sätt, men nu är i alla fall ett av lidandena till ända. Ikväll tog jag den sista sprutan. =D
I övrigt har jag haft en fruktansvärt händelselös dag (i alla fall mellan nio och fyra då huset varit tomt på barn) vilket leder till att tankarna mal.
Det jag har varit med om, och som jag fortfarande försöker återhämta mej ifrån, är mer fruktansvärt än vad min hjärna ännu orkat acceptera. Ibland väller känslorna över mej och all min energi går åt till att bena ut flödet av information och tankar, minnen och berättelser.
Två saker är riktigt jobbiga, det faktum att jag bara var timmar ifrån att missa mina barns uppväxt och de hallucinationer (som var min verklighet) jag har haft under och strax efter nedsövningen. Känslorna är så många, jag känner mej arg, ledsen, glad, sviken, frustrerad, övergiven och jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag närapå berövade mina barn deras mor. Det är en hel del att brottas med!
Jag är så glad över att jag "vann", att jag kom ut levande på rätt sida, men trots det så finns alla tankar där. Tankar som måste fram i ljuset, som måste stötas och blötas. Jag känner att jag måste tillåta mej själv att få vara ledsen, arg och glad på samma gång för att orka vara lycklig. Nu är svammelmaja igång igen... ;) Hoppas att ni förstår vad jag menar...
En sak har den här nära-döden-upplevelsen lärt mej och det är att i ännu större utsträckning ta vara på varje liten tråd av glädje. Att finna glädje i varje situation (vilket jag iofs redan var ganska bra på), att inse att det inte är så viktigt att föra "en kamp" mot barnen då de inte lyssnar utan istället glömma allt i stridens hetta och kramas istället. Det är så lätt att prata om saker när alla lugnat ner sej. Åh, vad det är svårt att få ner på skärmen vad jag vill säga...
Så småningom så ska jag läsa igenom kopiorna av dagboken som fördes på IVA, jag ska gå igenom mina journaler, få igen min förlorade tid.
Men nu, nu är det dags för lite föda och snart ska jag bänka mej framför "House" och njuta av hans elakheter innan jag lägger huvudet på kudden och "nanar".
Om jag vore dig så skulle jag faktiskt inte gå ensam igenom allt en gång till utan med någon annan - typ en vän eller psykolog.
SvaraRaderaBra Schannara! Detta har jag tänkt att du måste igenom ordentligt för att bli "hel" igen!
SvaraRaderaJag har funderat om inte sjukhuset erbjöd dig någon form av "samtalshjälp/stöd/terapi". Håller med Beate att du kanske ska ha någon vid din sida när du går igenom dessa dokument!
Vad bra att du går igenom det. Kanske behöver du göra det många gånger. Fin text du skrivit.
SvaraRadera