Igår sjönk det liksom in, att en hel vecka finns inte av mitt liv. Jag ringde en ambulans, minns att jag gick nedför trapporna hemma, placerades i en säng på akuten den femtonde... Sen är det blankt till den tjugotredje. Det är skitjobbigt! Min underbara familj, alla mina systrar och föräldrar som turats om att vara hos mej hela tiden berättar ju allt de vet och ibland skrattar jag gott åt vad jag gjort och sagt.
Hit kom jag tydligen på torsdagen och då hade Pappan varit här efter att precis kört upp för lastbil med släp. Tyvärr minns jag inte att han gjorde det och klarade det, det förstod jag först på söndagen... Måste bara få skriva att jag tycker det var jävligt bra gjort då jag ligger här och det plötsligt finns sex barn, tvätt och annan skit han måste fixa med. Att kunna fokusera på det då!
Pappan, mina systrar, mina föräldrar och småbarnens farmor har varit enastående och tagit hand om min familj, vakat över mej och fixat med förskoleplats till Lillen samt fritids till sexåringen. Jag älskar er så!!!
Jag längtar så efter mina barn! Jag vill krama dem, lukta på dem, pussa dem, mysa med dem... Jag kan till och med bråka med dem om de hellre vill det bara jag får se dem och ta i dem! Älskar er så ungar, hör ni det? Berätta nu det för dina syskon Nathalee...
Skrämmande läsning om din tappad vecka. Kanske lika bra att du inte minns. Det är fantastiskt att veta att din familj har ställt upp för dig och barnen. Vilken lättnad att veta att allt "flyter på" så att du kan koncentrera adig att bli frisk i den takt du orkar. Di behöver inte stressa för barnen tas väl omhand.
SvaraRaderaFörstår att du längtar och det gör säkert ungarna också - för Mamman är väl ändå bäst:-)
Jag fäller en tår när jag läser det här! Styrkekramar till dig!
SvaraRaderaVägen tillbaka kan vara krokig men du fixar detta, tro mig!
Jag blir som Karna - grina - ja rent ut storbööööööööööööööla! Så förskräcklig upplevelse och tack för att du är "åter"!
SvaraRadera