Kan inte se, Kan inte höra, Kan inte tala

Riktigt så illa är det kanske inte, men Mamman kan varken prata eller gå idag i alla fall. Mamman kan inte heller sitta ner några längre stunder på grund av smärta, men något måste ju plitas ner i alla fall! ;)

Även om förkylningen nu känns mycket bättre (inget halsont) så har rösten dragit, övergivit mej, stuckit, dumpat Mamman totalt. Gissa hur enkelt det är med sex barn!? Att viska fram kommandon åt olika håll då barnen strider mot varann har liksom väldigt minimal effekt. Å andra sidan så blir genast samtalen mycket trevligare då barnen måste vara tysta som möss för att höra vad Mamman säger! ;) (Inget ont som inte för något gott med sej...) Och gissa hur lätt det är att prata med faster, syster och S i telefon då? Fast det kan ju vara trevligt för dem att få en syl i vädret också kanske? ;)

Som grädde på moset så knäckte det till i Mammans högra höft igår då hon skulle lyfta Lillen. Till att börja med haltade hon bara lite lätt, men ju längre dagen led desto mer invalid blev Mamman.

Denna morgon kunde Mamman inte resa på sej alls, hon lyckades rulla ur sängen och krypande ta sej till köket och få i sej en värktablett med god hjälp av en liten son. Därefter kröp hon vidare till toaletten och lyckades kravla sej upp på toalettstolen (förlåt om ni får mer eller mindre olämpliga syner framför ögonen nu...) och sen skulle hon försöka torka sej.

Ni vet, är man högerhänt så tar man pappret i höger hand och böjer sej framåt för att komma åt... Mamman gjorde den vanliga manövern, men det tog tvärstopp på halva vägen. Hon försökte igen, men det GICK verkligen inte. Då var det ändå inte smärtan som hindrade henne utan kroppen gick helt enkelt inte att böja? Nåväl, Mamman löste den biten med till slut (hon kom på att hon faktiskt har en vänster hand och ett vänster på kroppen att böja sej åt med).

Men ni förstår, det är inte lätt när man inte kan gå, stå, ligga eller sitta mer än en kvart åt gången innan smärtan sätter stopp. Det är tur att vi har världens goaste personal på förskolan här i hålan som levererade mina barn till ytterdörren efter ett kort samtal, för även om Mamman skulle tagit sej nedför trappan och lyckats halta till skolorna så hade hon inte vågat chansa på att ta sej ner för trapporna med en liten gosse på famnen.

Såvida inte Mammans höft känns bättre till morgonen så får det bli ett samtal till doktorn. =(