En elvaåring med en postitlapp i pannan som upplyser om att det är "Stängt på grund av ombyggnation, var god återkom om nio år." samt en trettonåring som är underbar hela veckorna, sprudlar av glädje och sköter sina läxor, men som på helgerna förändras till sitt alter ego "Tonårsbitchen".
Hon hugger på allt och alla, skäms över att Mamman sjunger inne i den egna lägenheten för småbarnen eftersom någon kan gå utanför och höra det, hon slänger sej med fler och fler oacceptabla uttryck, ena stunden är Mamman elak och hon hatar henne och i nästa stund så får Mamman puss och kram?
Ständiga kamper utspelar sej om triviala saker som att städa sitt rum (vilket bör göras oftare än varannan månad). Dottern är lika viljestark som sin mor och tongången blir både hög och hård från båda håll.
Mamman blir galen, energin tar slut, alla får en skopa av det sura humöret och det känns inte riktigt rättvist.
Trots all energiåtgång och alla tårar, trots slag i dörrar och fula ord från dotterns söta mun så vet Mamman att dessa kamper är ett tecken på att dottern är sund. När man nått tonåren så är det dags att börja slå sej fri, att hitta sin egen identitet, att ta små kliv in i vuxenvärlden samtidigt som ena benet fortfarande befinner sej i tiden som varit.
Jag vet att det är jobbigt, jag har själv varit tretton. Jag har själv stått där vilsen och sett på mej själv genom alla kritiska glasögon som finns, men jag vet också att mitt jobb som förälder är att ge mitt barn motstånd, träna henne inför framtiden, visa henne den rätta vägen utan att tvinga in henne på den.
Varje dag upprepar jag för mej själv...
"Trotsiga barn är trygga barn... Trotsiga barn är trygga barn... Trotsiga barn är trygga barn..."
Och vet ni vad? När vi är ute på andra sidan så kommer vi kunna se med lycka på att vi tagit oss igenom en svår, men nödvändig tid...
(Jisses, kom just på att jag ska göra resan SEX gånger!!! *gulp*)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar