Stannar upp och tänker

Efter att ha hämtat upp Puddeludding på skolan så gick vi förbi affären och storhandlade innan det var dags att hämta Snufflis.

Mammas små hjälpredor! Sexåringen med ett ben längre än det andra och han tar alltid det långa benet först! =)

När vi var på affären så fick jag höra att en ung tjej i bygden dött dagen innan (larmet gick två gånger väldigt tätt igår eftermiddag och nu fick jag förklaringen till varför det gick den första gången). Hon var strax över tjugo och hade ett litet barn... Under dagen har jag fått höra, inte mindre än, fem olika sätt som hon skulle ha gått bort på, rykten sprids snabbt i ett litet samhälle! Jag har inte för avsikt att avslöja något av de rykten jag hört här på bloggen, hur hon än lämnat jordelivet så är det tragiskt. Tragiskt för familjen, släkten och vännerna hon lämnar efter sej.


Förra veckan gick en av grannarna bort också, två dagar efter att han ramlat ner från garagetaket (garaget är under marken, som en jordkällare) då han klippte gräset med åkgräsklippare. Han var visserligen gammal, men det gör inte dödsfallet mindre tragiskt.

Jag tänker på alla människor som finns runt om. Jag tänker på vilket stöd jag har haft runt mej då både min farmor och mormor gick bort. Jag är glad för min familj, min släkt och mina vänner som funnits där och sörjt tillsammans med mej.

Tankarna om min egen död finns också och, gud förbjude, tankarna om hur jag skulle kunna leva vidare om ett av mina barn lämnade livet alldeles för tidigt. =( Jag kan inte förstå hur alla som förlorat ett barn klarar av att leva och inte bara överleva, jag beundrar dem alla!!!

När tankarna om döden tränger sej på så är det svårt att inte få dåligt samvete över alla bråk och allt tjat som uppstår då man har barn, helst vill jag krama allihopa smurfblå. Varje dag är jag så tacksam för att de finns, varje sekund älskar jag dem så högt så att hjärtat nästan brister och tyvärr kan man inte sluta uppfostra barn bara för att det kan hända att någon dör. Hur skulle samhället se ut då?

Idag lade jag dock allt tjat under mattan och bara mysade så mycket jag kunde med mina kärlekar.



Min kloka mormor, vår älskade Molla, brukade säga:
"Gamla SKA dö, Unga KAN dö"