Har han brutit nacken?

Efter ytterligare en natt med åska och två barn som sovit dåligt så fick Mamman med sej alla små barn ut en stund, efter att ännu mer regn fallit (mycket vatten nu, läs här och här om ni vill), medan de stora var på karateträning.

Mamman är trött på att få garaget översvämmat...

Hmmm... Vad gör de?

Kolla mamma, den flyter som en båt! =)

Så skoj att plaska i vattnet, men mer än tolv grader skulle ha varit att föredra!

Bra att ha snälla storebrorsor när man har vatten upp över anklarna, INUTI stövlarna!

Väl inne igen så satte Mamman igång att dammsuga och såg plötsligt i ögonvrån att ytterdörren var öppen. "Attans ungar som aldrig kan stänga efter sej, nu har säkert katten gått ut igen" tänkte Mamman och skakade på huvudet samtidigt som hon ropade och frågade småkillarna hur det var med Lillebror som nyss satt i deras rum och lekte.

"Han är inte här" svarade de i kör
"Var är han då?" frågade Mamman samtidigt som hon rusade ut i köket för att finna det lika öde som vardagsrummet och hallen...

Vid det här laget malde Mammans hjärna på för fullt och adrenalinet sprutade... Dörren, ungen har tagit sej ut... Men jag hör ju inget skrik... Hur illa har han ramlat? Har han brutit nacken? Om ni bara visste hur många tankar den mänskliga hjärnan klarar av per sekund... Tiden gick i ultrarapid och den ena synen hemskare än den andra fladdrade genom hjärnan då Mamman rusade mot ytterdörren och bad i sitt stilla sinne att sonen skulle ha klättrat uppåt...

Ute i gången ropade Mamman Lillens namn och till hennes lättnad svarade han. Skitungen hade tagit sej en och en halv trappa NER och tyckte nog att Mamman var lätt hysterisk då hon fångade upp honom och tryckte honom tätt intill kroppen och pussade på honom samtidigt som ögonen fylldes av lättnadens tårar...

Det är sant som man säger... "Den dagen man beslutar sej för att skaffa barn är samma dag som man bestämmer sej för att bära hjärtat på utsidan av kroppen!" Fan, vad sårbar man är som förälder... Älskade skitungar, ni betyder ALLT för mej!