Jag tillbringade förmiddagen igår med att promenera runt och leta. När jag matat alla barnen så var vi ute och letade igen.
Barnen sprang flera kilometer över åkrarna, till varenda liten skugga de hittade för att vara RIKTIGT säkra på att det bara var en sten och inte en katt.
Vi hittade bär på en torr buske...
Vi hittade blommor...
Vi hittade en sädesärla...
Vi hittade till och med en spindel... (Förlåt sms:et och syster yster)
Men vi hittade inte våran Sessie.
På kvällen tog jag och stora dottern en tur med bilen, kollade öppna källarfönster på ett hus som står tomt och kikade igenom åkrarna runt om.
Det enda vi hittade var några svanar och ett par tranor lååångt borta på ett gärde...
Min stackars tjej, jag lider så med henne. Imorgon fyller hon 13, en stor dag, men hur kul är det att fira när ens älskade djur försvunnit?
Mammans hjärta blöder. Det är bland det mest plågsamma för en mamma att höra sitt barn gråta sej till sömns. Var är min trollstav när den behövs? Jag hoppas katten kommer hem snart eller att någon ringer...
Hur ser katten ut? Jag jobbar ju på hemtjänsten där uppe och kör runt där hela dagarna och kvällarna, jag kan ju hålla utkik. Är även mycket på Enegården och där ser vi ofta katter som knatar runt huset.
SvaraRadera