För det första så får man vara beredd på att torka spy från det att nummer ett kommer tills den sista i barnaskaran flyttat hemifrån.
Först mjölkkräks, sen magsjuka eller "jag-har-ätit-för-mycket-godis-kräks" och sist fyllespyor (man kan ju slippa om man har tur, men hur troligt är det med sex ungar?).
För det andra ska det torkas skit i många olika konsistenser i flera år per barn.
För det tredje så lider man konstant sömnbrist, men ska trots det le, vara glad (och helst snygg och sexig) och stå ut med barnens högljudda prövningar.
Dessutom måste man plötsligt bli "vuxen" till sättet. Man kan inte längre gå iväg när något inte blir rätt, man kan inte sätta fingrarna i öronen och säga "lalalalalala" när barnens oväsen är påfrestande, man kan helt enkelt inte bete sej som en trotsig unge själv.
Det är ju skitjobbigt, för ibland vill man bara slänga sej på backen, grina, skrika och sparka med benen. Man vill vara uppkäftig tillbaka, man vill hålla för öronen och ignorera oväsendet...
Men när man är förälder så spelar det ingen roll vad man vill eller känner, det barnsliga beteendet ska väck, men barnasinnet finnas kvar! =)
Japp, man har roligt i xx antal/sekunder/minuter men ansvaret varar i 18 år. Japp, så är det bara. Undrar du varför jag har valt bort barn... så får du undra lite till;-)
SvaraRaderaMen vet du vad: barnasinnet ska följa mig till graven (på gott och ont). När jag "losar" det så får maken gå och köpa en kista i papp - ingen ekkista här inte, bortkastade pengar.. om man ändå valt att kremeras...;-)
PS. Fototemat var då inte lätt... DS