Ok, jag kanske bad om det

Saker man säger till barn har ofta en tendens att förr eller senare slå tillbaka på en själv.

När klockan närmar sej dags att gå och barnen är på "jag-vägrar-klä-på-mej"-humör så brukar jag säga att "När klockan ringer får ni gå klädda som ni är. Är ni nakna så går ni nakna..." Inget konstigt med det. Den frasen har jag dock inte behövt använda på flera veckor eftersom ungarna, trots alla vinterkläder, haft en bra period när det gäller ytterkläder.

Nåväl, denna morgonen var vi av olika (dumma) skäl sena, men trots det så var jag tvungen att duscha. Inte ens en slashasmamma med sex ungar lämnar sitt bo med, vad som ser ut som, oljeindränkt hår.

Precis när jag klev utanför badrumsdörren började klockan ringa "dags-att-gå"-signalen och genast stod där tre små söta papegojor med breda flin och förklarade att "Nu får du gå sådär, för klockan ringde faktiskt och du har inte klätt dej!"

Okej, sa jag och stoppade fötterna i tofflorna och gick till ytterdörren.

"STOPP" skrek genast min sexåring "om du ska gå ut sådär så skäms jag ihjäl, gå och klä dej nu genast! Men gör det FORT!"

Haha...

"Vad de gamla sjunga, kvittrar de unga" //Mollan (antar att det kommer någonstans ifrån, men jag har bara hört henne säga det)