Kvällen blev sen, det händer ibland. När det händer vrids ljudvolymen långsamt upp, först märks det knappt, men efter en stund är det öronbedövande, påträngande, outhärdligt.
Plötsligt ligger Lillan, utan Mammans inblandning, och ett litet sting känns i mammahjärtat. Mammans gullunge har bett (duktiga, som jag inte får skriva) storasyster om blöja och välling för att Mamman var upptagen (av en skrikande klump som vällde fram över golven, mellan stolarna och under benen, överallt). Mamman tassade genast in i barnens rum, lämnade kaoset utanför dörren och hann precis pussa och bli pussad godnatt och säga ett par ord innan ögonen glider igen på sötnosen.
Med en skrikande bebis på armen lyckas Mamman tillslut manövrera två (smygsockerknarkande?) vilddjur till att byta om och borsta tänderna. Efter en liten lätt övertalning som kanske innehöll frasen "tv-spel imorgon OM..." lyckades Mamman få gossarna in i sina sängar samtidigt som hon lade ner den övertrötta bebisen i spjälsängen.
Den lilla förvandlades till ett litet monster. Monstret började genast skrikande, klättra runt i sängen. Mamman lossade de små klorna från spjälorna och lade ner monstret i sängen igen och igen och igen. Tillslut (efter 223 upprepningar) liknade det en brottningsmatch och då bytte Mamman taktik och tvångshöll den lilla rosa kaninen, med huggtänder och ett skrik som kan frysa blod till is.
Där satt så Mamman med en orm ålande under sin hand och med spjälsängens kant ända upp i armhålan. Satt och satt och satt, armen blev först döven och sen stickande för att tillslut tappa känseln helt. När fingertopparna började bli blåa och monstret fortfarande skrek så kände Mamman att snart, snart blir jag galen!
Mamman släppte bebisen, rusade in på toaletten, låste dörren och satte sej på toalettstolen med fingrarna i öronen, blundade och tog några djupa andetag, sänkte sin puls. Efter en snabb meditation på två minuter var hon tillbaka hos den lille gossen med förståndet i behåll.
Nya tag togs och snart satt Mamman där med en blå arm och klappade bebisen över pannan. Han blundade och andades tyngre och tyngre. Mamman höll igen impulsen att dra upp sin, vid det här laget ömma vänsterarm, för att invänta rätt läge. Då tappade lillen nappen och Mamman var en nanosekund för långsam, hann inte peta in den igen. Nässkubb och isande djungelvrål flyttade snabbt tillbaka Mamman och Monstret till ruta ett, sååå nära målet.
Det hemliga vapnet kallades fram, Lillen susade upp ur sängen och likt en sugpropp fastnade han på mjölkdunken. Det var som att klubba en säl! Två minuter senare kunde Mamman lägga ner honom i sängen och där sover han förhoppningsvis några timmar nu! =)
(Och jag hoppas nu att folk inser att viss ironi förekommer i min blogg då och då) ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar