En liten pust av spänning

När man är liten är allt så nytt. Kommer ni ihåg den där känslan i kroppen när man upptäckte allt det där nya? Ibland så kan jag känna en liten pust av spänningen i kroppen och fladdret i magen av glädjen då jag finns i mina barns närhet då de ger sej ut på äventyr.

Alldeles nyss så satt min lillkille och slog på sitt lilla bord så att de små rispuffarna som låg där hoppade. Han slutade och puffarna blev stilla. Noga, noga granskade han puffarna och slog näven i bordet en gång, två gånger, många gånger. Varje gång han slutade banka granskade han noga puffarna för att strax prova igen och igen. Fascinerande!

Eller när sexåringen alldeles nyss upptäckte att om man speglar sej på ena sidan av en sked så är man åt rätt håll, men vänder man på skeden så är man upp och ner. Perfekta tillfällen att introducera lite enkel fysik i det dagliga schemat. ;)

När man är vuxen så glömmer man ibland bort att sådant som är självklart för oss inte alls är det för barnen. Om ingen berättar varför och hur för ungarna så ska man inte heller tro att de kan förstå saker som för oss andra är uppenbara.

En enkel grej.

Vuxna vill att barn hänger upp ytterkläderna. Vi tjatar på dem, men de glömmer ändå bort att göra det om och om igen. Jag provade att fråga alla mina barn om de vet varför man ska hänga upp jackorna, men fick inte några direkta svar. "För att du vill?" eller "Kanske kissar katten på dem annars."

Det var en aha-upplevelse för mej. Jag förklarade för barnen att man hänger upp kläderna för att de inte ska bli smutsiga, för att man lätt ska hitta det man vill ha OCH att det med katterna var rätt och riktigt. Vet ni vad? Jag har inte hittat många jackor på golvet efter det.

När saker och ting får en mening så är det så mycket enklare att genomföra det.