Vilken dag är det?

Idag vaknade vi till en alldeles underbar morgon, himlen var blå, dimman steg från fälten och månen var nästan orange (vilket tyvärr inte syns så bra på bilden).

Vi klev upp och käkade i lugn och ro. Alldeles för lugnt tog vi det för plötsligt var klockan redan fem över tio och vi hade fortfarande inte fått på oss ytterkläder och kommit ut i bilen. Tjugo i elva skulle vi vara på sjukhuset i lilla staden för att ta bort Snufflans gips.

Vi kom i alla fall iväg tio över tio och skulle hinna bra i tid om det inte vore för OM.

Skulle kunna tro att det var en muterad måndag istället för en fredag.

Först höll jag på att glömma bort att koppla loss motorvärmaren, sen krånglade Lillans bälte och när vi väl kom ut på vägen hamnade vi bakom en TRAKTOR. Kurvor, backar och mötande trafik.

När vi väl kommit förbi den och tagit oss en dryg mil så började jag tro att vi missat hela helgen och förflyttats till söndag istället. Varenda jäkla söndagsbilist var på väg till lilla staden. Trots att vägen var helt torr och hastigheten är 80 så körde de i 50. Gubbar med keps och tanter som håller hårt i handväskan satt där bakom sina rattar, grep så hårt om dem så knogarna vitnade samtidigt som de tryckte sin näsor mot vindrutan. Jag har faktiskt inget alls emot gamla människor, jag gillar gamla människor, älskar att höra deras historier och ger dem gärna av min tid, MEN alla människor måste veta sina begränsningar och när kroppen säger ifrån då får man lov att ta bussen eller färdtjänst om ingen anhörig eller vän kan skjutsa.

Nåväl, med två minuter till godo så var vi i receptionen och det var bara en patient som skulle anmäla sej före oss. Tyvärr visade sej den patienten och dennes följeslagare vara av icke svenskt ursprung (jag har inget emot dem heller) och inte kunna det svenska språket (inte det engelska heller). De hade kommit in utan att beställa tid och ville genast komma in till en läkare för en infektion i ett finger. Efter mycket om och men fick de träffa en akutsköterska och det blev vår tur.

Väl inne på ett mottagningsrum placerades Lillan på en brits. Hon blev blyg, vickade lite på tårna och tänkte inte titta på sköterskan som plockade fram sakerna som skulle användas

En liten "såg" som skulle träs i det lilla röret som sattes in i gipset då de lade det.

Handtag att sätta i "sågens" ändar.

Sen sågade de som bara den, sköterskan på ena sidan och läkaren på den andra.

Därefter plockade de fram en tång av jätteformat, Puddeluddingen blev lite orolig då läkare försökte att skämta genom att säga att det var en "näsknipartång".

Gipset kom av och fick följa med hem för allmän beskådan.

Godingen tyckte att det hela drog ut på tiden och satt mest och gäspade för sej själv medan de andra barnen vandrade runt i rummet som osaliga andar.

Han blev överlycklig när vi kom fram till Moster i stora staden 90 minuter senare och han fick sträcka lite på sej. Snart kryper han ordentligt rackaren. Just nu står han mest och gungar med tungan utanför munnen och låter som en blöddrig bil.

När vi äntligen kom hem fick Snufflan göra det hon längtat efter i två veckor. BADA! Hon tyckte det var så härligt efter alla snabbduschar med påse på foten.

Piñatan from hell visade sej bli helt okej som guldmeteor. Puddeludding är nöjd och det enda som nu återstår är att fixa i godiset och fixa till en hänganordning så att han kan slå sönder den på sitt kalas i morgon! =)

Dagen slutade lika vacker som den började och efter att ha fått alla sex juveler i säng så passade jag på att ta en lång varm dusch, raka mina lurviga, göra en snabb hårinpackning och smörja mej med min favoritolja efter jag lämnat hygienspridaren. Nu sitter jag här och lyssnar på min lilla son som snart vaknar och dricker en äppelcider (med väääldigt lågt alkoholinnehåll så klart).

Nu känner jag mej laddad för att klara av ett sexårskalas i gympasalen i morgon!