Panik och total hopplöshet

Åh, älskade amningspaus. En av de stora fördelarna med att amma är att man får lov att sitta ner och bara sitta, samtidigt som bebis hänger vid mjölkförpackningen och man kan skriva lite här. Haha, det skulle väl vara för den delen man kan amma tills de är sju... ;)

I fyra timmar har jag nu sprungit mellan den fina meteoriten och köket, meteoriten och bebisen, meteoriten och konflikthantering, meteoriten och rumptorkning... You get the picture?

Jag har klister på mina byxor, i mitt hår och under mina fötter. Det ligger pappersremsor överallt.

Jag kommer drömma mardrömmar om Papier Maché.

När jag lägger huvudet på kudden ikväll så kommer genast en skräckfilm rullas igång.

Jag kommer att jagas av zoombier gjorda i papier maché och min mun kommer vara igenlimmad med skiten så jag inte kan ropa på hjälp, jag kommer försöka, men det kommer bara komma fram ett kvävt mmmm bakom tidningsremsorna och paniken kommer få kroppen att gå på högvarv i mitt drömtillstånd.

I min desperation kommer jag springa åt helt fel håll och ramla ner i en stor balja klister. När jag ligger där och försöker simma undan från mina fiender så kommer jag att sjunka, och känslan av total hopplöshet kommer att kännas så verklig så det rycker i mina armar och ben, tills de fått tag på mej. Sen strimlar de mej i remsor och gör mänsklig papier maché av mej.

Jag har för resten hittat ännu ett användningsområde för min stöveltork...