Bebisen bara skriker (tät och kanske ont i örat?), tvååringen gnäller och vill inte sova (förkyld och sov middag förut), fyraåringen skriker (han fick inte o'boy först, världen gick under och han har ingen röst kvar nu), sexåringen är en uppkäftig liten marodör som skriker och är otrevlig (han fick inte heller o'boyen eftersom han vägrar be om den, alla är bajskorvar och enligt hans utsago älskar inte Mamman honom för att han inte får skrika bajskorv åt lillasyster som försöker sova), tioåringen hör inget och är otrevlig (ignorerar Mamman och försöker slippa undan, han har åkt i säng för Mamman såg att han var trött), trettonåringen är så jävla egenkär så jag börjar fundera på om något är fel (empatin för omvärlden har aldrig varit enorm, nu verkar den obefintlig, taggarna ut, tonåring kallas det va?).
Mamman orkar inte mer idag. Mamman ömsom svettas och ömsom fryser (termometern stannade på 39,1, tur Mamman inte är däckad för än den visar 40), mamman har huvudvärk (av bihålekaraktär) och kan knappt hålla ögonen uppe. Mamman ville inte ha den här förkylningen också.
Ibland suger det att vara ensam!
Ibland måste man få gnälla lite, folk som aldrig gnäller, som aldrig öppnar locket en aning dör olyckliga. Man mår bra av att visa känslor, ALLA känslor. Man kan inte bara vara glad och man kan inte bara vara ilsken för att där i mellan vara likgiltig.
Det är tur att Mamman vet att det efter regn kommer solsken och all den kärlek som finns i min "lilla" familj väger upp all skit tusenfallt, men lik förbannat vill jag säga upp mej nu, en liten stund bara, för några timmars ostörd sömn innan jag går under!
Men då får du en JÄÄÄÄÄTTTEEEEE kram av mig, så hoppas jag att det blir lite bättre.
SvaraRaderaSen tror jag att de äldsta barnen snart ser hur mamma sliter så att de hjälper till, annars får du skicka dom på "BOTKAMP"-ala MrKallangs =)
Det suger att vara ensam med sex barn, det suger ännu mera att vara ensam och sjuk med sex barn. Det suger inte alls att berätta om det på bloggen - till någon/några som vill Lyssna (=läsa).Förstår inte hur du orkar.
SvaraRaderaHoppas verkligen att typ Alvedon/Ipren får dig på benen igen.
Å du - tänk vad kvinnor kan klara av. Undrar om män skulle kunna göra det. Nej, tror inte det.
PS. Glöm inte att tycka synd om dig själv just nu. Låter löjligt, jag vet men det hjälper. Prata med dig själv (som i tidigare inlägget) och få rätt svar när du ställer en fråga... det underlättar också. Jag lovar. Kram:-) DS
Ytterligare en bamsekram, från Värmskog också :O)
SvaraRaderaOch du, ring efter Mormor!
Skickar en styrkekram och är glad över att du är ärlig!!! Ibland skulle jag oxå vilja "gnälla" på bloggen men vill vara positiv... Men så är ju inte livet...!
SvaraRaderaAll <3 och krya på dig!