Eftermiddagen i massor av bilder

Efter att vi intagit vår kulinariska måltid idag ställde jag mej och diskade, inget ovanligt med det alls, MEN det gör ju ont att diska med en avskalad knoge och det blev inte direkt bättre av att trasan låg i blöt i hyp (klorin) och jag tog upp den och kramade ur den utan att tänka mej för.

Rätt som jag stod där så slängde jag ett öga (inte på riktigt alltså, de är ju så svåra att sätta tillbaka igen) på klockan och fick hicka. Affären skulle bara vara öppen i tjugo minuter till och där kröp Snufflan runt i t-shirt och gips, Snotti sprang i kallingar och Godingen rullade runt på golvet enbart iklädd blöja.

De stora barnen hjälpte mej att få ner alla barn i kläder. Snufflans gips packades in i storasysters två raggsockor, en fruktpåse och största brorsans socka utanpå det. Funkade kanon! Fem minuter innan stängningsdags hade jag baxat ner båda vagnarna för alla tre trappor.

Puddeludding står högst upp på en av snödrivorna påväg till affären, drivorna är enorma och jag försökte använda honom som någon sorts referens för att visa HUR höga de är. Om inte annat kan det vara kul att ha inför framtiden.

Puddeludding fick själv stega iväg till brevlådan för att lägga på brevet on att vi tackar jag till erbjuden plats i förskoleklass för honom. Han var jättestolt då han stegade iväg och Mamman stod i snöhögarna och smög med bilradarn inkopplad och skriket förberett om det skulle behövas.

Inte helt lätt att dra två vagnar själv i tio centimeter av något som kan liknas potatismjöl till konsistensen, men det går!!!

Godingen somnade som vanligt gott i sin vagn och sov hela timmen vi var ute och lekte efter shoppingen.

Lilla fröken KAN SJÄLV ville INTE ha hjälp med att ta sej i och ur vagnen. Hon fixade det efter en del trixande, men surisläppen kom fram när Mamman erbjöd sej att hjälpa.

Tänk vad skönt att ÄNTLIGEN få komma ut och hoppa, krypa, kana, rulla och kasta sej i snön efter ett par dagar innanför våra fyra väggar.

Numera vet jag även att gamla soptunnor är enormt roliga att leka i. Alla tre barnen klättrade i och ur den i säkert trettio minuter!

Småkrypen attackerar

I lugn och ro satt vi och skulle äta den extrakryddade (kanibal)köttgrytan med skalbaggepotatis (gynnaren på bilden kom med säcken) till, Puddeludding sveper sitt mjölkglas och upptäcker en svälj för sent att det var en spindel i mjölken.

"Oj, nu åt jag upp spindeln" Utbrister han förvånat...
"Man är vad man äter" Fnissar RQ
Då svarar Puddeludding och Dödskallen i munnen på varandra...
"Då kommer ju jag få åtta ben och bli hårig" "Då ska jag äta upp Magnus Samuelsson" (attans vad snabbt han fick smak för människokött, inte bra).

Kanibablarna kommer

Inte nog med att lillan har gipsat ben och Mamman halkade och föll på höften häromdagen...

Nu har Mamman även kryddat köttgrytan med en extra knoge, köttgryta med kanibaltouch! =)

Hur lång är saknaden?

Denna morgon, som så andra många morgnar, blev jag ensam i köket efter barnen ätit. Då kom impulsen att ringa Mollan över mej och sen kom jag på, hon finns ju inte mer, hon har varit borta i över ett år. Jag saknar henne varje dag, jag har inte ens klarat av att radera bort hennes nummer ur min mobiltelefon, det finns kvar där som ett sorts totem.

Varje morgon då barnen lämnat köket ringde jag henne och bara pratade. Jag pratade med henne dagen innan hon hamnade på sjukhuset, jag hann träffa henne medan hon fortfarande kom ihåg mej. Jag är glad att tiden på sjukhuset inte blev all för lång, en vecka ungefär, men jag är samtidigt glad för att hon inte dog knall och fall som hon själv önskade för på det här viset hann vi alla få säga hejdå.

Stämningen på hennes rum var mest glad, vi pratade, sjöng, skrattade och umgicks runt henne, hela släkten som nästan aldrig träffades annars, det var nästan som en släktträff med Mollan i en säng mitt i allt. Alla pratade med henne och om henne trots att hon låg och sov den mesta av tiden.

Stundom brast det och vi grät tyst tillsammans, omfamnade varandra, tog farväl.

Min, då 9-åriga, pojke ville med till sjukhuset. Jag våndades en hel natt då jag skulle besluta om han skulle få följa med eller inte. Jag frågade alla människor jag kände vad de ansåg om det, jag skrev om det på nätet och frågade alla okända själar i cyberrymden om vad de tyckte.

När jag vaknade visste jag att han måste få följa med, han måste få ta farväl på sitt sätt, det var hans rättighet.

På väg till sjukhuset förklarade jag för honom att det kunde se otäckt ut, att Mollans mun var öppen och utan tänder i munnen så såg ansiktet insjunket ut. Jag försökte nästan "skrämma" honom för synen och förklarade en sista gång utanför dörren att han inte behövde gå in.

När vi kom in i rummet gick han rakt igenom folksamlingen (för det var det verkligen) som om den inte fanns och fram till sängen. Han tog Mollans hand och smekte henne över håret, sen vände han sej mot mej med tårar i ögonen och sa:
-"Varför sa du att hon såg otäck ut för? Hon är ju fin, så fin."
Sen kröp han ihop i min famn och så grät alla en skvätt.

Senare kom en sköterska in för att fylla på morfindroppet och då fick min pojke hjälpa till. Sköterskan förklarade vad hon gjorde och varför och grabben fick byta spruta i maskinen och starta den.

Jag är så glad att han fick ta farväl på sitt sätt, jag är så glad för att jag fattade rätt beslut trots att massorna tyckte att jag gjorde fel!

Min stora dotter sa härom morgonen att det måste vara fel på henne eftersom hon inte grät då Mollan dog, hon hade dåligt samvete över det. Jag förklarade för henne att vi alla sörjer på olika sätt, brorsan följde med till sjukhuset och hon skrev dikter (dessutom grät hon ögonen ur sej under den veckan som Mollan låg på sjukhuset).

Den här dikten skrev hon då Mollan låg för döden.

Du sitter i väntan på döden
Sakta tynar du bort
Kylan släcker livsglöden
Livet är så kort
Plötsligt är man bara död
Omringad av sorgsna tankar
På graven läggs en ros så röd
Döden på dörren bankar

(Var snälla och respektera att det är hennes text, kopiera den inte)

Hur lång är saknaden, när slutar det göra ont?

Min farmor dog då jag precis blivit gravid med stora pojken, det är över 11 år sen och jag saknar fortfarande henne med så saknaden tar nog aldrig slut, men med tiden gör det i alla fall mindre ont.

Blöt lördagskväll!

Som mina trogna läsare vet så är bad- eller duschbataljerna i det här huset våldsamt roliga... Ehrm... För att slippa upprepa mej, ni som inte vet läs här och här (så får ni dessutom veta vad "No more Tears" egentligen innebär).

Nåväl, duschdags för alla bus idag och det visade sej vara lättare sagt än gjort med en gipsad fot. Det är tur att det finns ICA-kassar och sårtejp (gaffatejp hade nog suttit bättre, men det finns visst gränser för barnplågeri har jag hört ;) ).

Mammas stöniga tjej vägrade naturligtvis att både sitta på rumpan eller stå på knäna under duschen. Hon balanserade på sitt vänsterben hela tiden!


På tal om envis tös, såhär såg det ut då kvällsmaten hittade bordet idag!


Och nu ser ni att jag inte överdriver då jag säger att det knappt finns svängradie i vårt kök!!!

Ett stönigt släkte!

Jag visste sen länge att stönighet är ett av våra släktdrag. Mollan var stönig, morsan är stönig och själv anses jag vara ehrm... ihärdig och... äh, jaja, stönig, har jag hört.

Men min lilla dotter slår alla rekord. Hon är fruktansvärt självständig och tycker det i det närmaste är kränkande att behöva hjälp nu när benet är gipsat och ungen är TVÅ! Vad ska det bli av henne?

Hon har redan hittat sätt för att gå på toa, nå upp till handfatet och hänga upp handduken efter sej. Hon kryper runt i lägenheten, klär sej själv över gipset och tar sej upp och ner från möblerna. Det är ju jättebra!


Men då hon vaknar om natten så skulle jag föredra om hon lät sej bäras istället för att klättra ur sängen och sen krypa omkring i mörkret med tio nappar, en snutte och två mjukdjur i famnen.

Vanlig jäkla dagbok

I natt har äntligen den stora pojken sovit hos de stora barnens pappa. Han har väntat på att få göra det i två veckor, sist blev nämligen lillan magsjuk här så då kunde han inte åka. Han och hans pappa plus småbarnens pappa hade varit och sett "Avatar" på bio och käkat på McDonalds igår kväll.

Stora tjejen (som valt att inte åka till sin pappa) skulle ha kompis här i natt (hon hade hela gänget med sej hem från skolan igår igen), men vid halvtio blev hon dålig så söta J fick fara hem.

Jag fick sova mellan 24,00-03,20 och mellan 04,45 och 05,30 och sen en sväng till mellan 06,00 och 07.00 denna natt då jag vaknade av en son vars pyjamas hade färgats gul runt midjan. *urk* Känner mej nästan utvilad idag!

Tv:n, djävulens redskap

Man vet att barnen sett liiite mycket på tv när man som förälder kan sjunga "Teen Titans" på japanska, skrattar åt program som "Phineus and Ferb" och "Fairly odd parents" och man dessutom tycker att Ben10 är spännande.

När man förutom det känner till de hemskt, uselt tecknade programmen "Chowder" och "Flapjack" och dessutom har insett att "Dora utforskaren" och "Little Einsteins" i verkligheten är sektledare så börjar det gå alldeles för långt!

Och när yngsta dottern plötsligt utbrister:
-"MAMA... haven't you heard... att jag vill ha en kiwi nu!"

Då är måttet rågat och tv:n får vila!

Dagens två sanningar

1. Bebisar är enormt läraktiga och helt uppenbart njuter de av Mammaplågeri. På morgonen idag satt Lillen i Mammans knä, slet tag i hennes hår, skrattade som ett helt solsken och sa "ajjajjajjajj"
2. Om man äter en majskrok, som har precis rätt längd och böj så kan man tugga på ena änden och peta sej i näsan med den andra änden samtidigt.
   

Morsan tar kål på ungarna

"Mamma, vi kommer att dö!"
"Ja, alla dör någon gång, men jag hoppas ni får leva riktigt länge först."
"Nej, vi kommer att dö nuuuu"
Mamman funderar ett slag, har hennes barn blivit synska? Ska vi snart träffas av en meteor?
"Varför det?" Frågar Mamman
"För att vi ALDRIG får spela!"

Aha, det var Mammans underliga påhitt om att låta bli att spela under en vecka på tv-spelet och datorn som gnagde i de små liven. =)

Istället för att dö så blev det en hel massa legobygge

och mys med saga.

Min dotter har bytt namn

En dag när jag var i affären med barnen och handlade så stannade en gammal dam och pratade med dem. Hon frågade var och en vad de hette och när hon kom till Snufflan så svarade hon högt och tydligt att hon heter Millie. Tanten tyckte det var ett fint namn och mamman stod bredvid och funderade var ungen fått sin fantasi ifrån?

Min lilla vilding har hållit fast vid namnet ända sen dess och ett par dagar efter att gipset kommit på benet så beordrade hon mamman att skriva Millie högst upp på "gipsstöveln".


Så nu heter alltså Lillan Millie och gipset börjar se fint ut i ny kostym. =)

Hemmasnickrad träning

På förmiddagen idag plirade min lille son på mej lite pillimariskt innan han sa:



-"Morsan, jag utmanar dej på ett gympingpass. Är du med eller?"


Mamman tittade och skakade i huvudet och svarade:

-"Nädu lille vännen, mamma har sitt eget pass att ta itu med." Och den berömda rosa spaden kom fram och balkongen skottades av, IGEN. Ska det aldrig sluta snöa? (Egentligen gillar jag snö, men det räcker nu, faktiskt).

Idag var det dessutom närmare fyra plus ute och det droppade som bara busen från balkongräcket. Men med min kompaktkamera var det inte lätt att fånga några droppar.

Gratis barnmat

Fick just ett mail med titeln "Vill du prova barnmat gratis?". Jajaja, klart jag vill!

Men som vanligt fanns det ju en hake, man skulle skriva en motivering om varför just min familj skulle bli testfamilj. Jag suger på att skriva motiveringar.

Men här sitter jag med ett barn som just ska börja sin barnmatsvandring, jag har en gipsad unge som ÄLSKAR burkmat och skulle kunna leva på det. Sen har jag två större gossar som också gärna smiter och snor sej en burk då och då.

Dessutom har jag ju massa års erfarenhet av barnmat då min äldsta unge snart fyller tonåring.

Jag skulle passa perfekt!

Visst??? =)

Solsken?

Förutom all tid som har gått åt till att trösta min lilltjej den här veckan, om nätterna, och tiden som gått åt till att försöka hjälpa en mycket bestämd liten dam att förflytta sej, gå på toa och så vidare, om dagarna, så har jag hunnit med att använda några minuter till att gå en kort promenad i det lilla solskenet som vi hade på onsdagen.


Det var ett skönt avbrott i vardagen att ta med kameran ut en kvart och andas lite kallt solsken.

Alla sätt är bra...

Mitt första barn ville inte krypa alls, hon gjorde det lite motvilligt då hon var ett år, innan det förflyttade hon sej på rumpan.

Sen fick jag fyra "normala" barn som kröp som man ska ungefär när det är meningen att man ska.

Sen kom lilla nummer sex och vad ska man säga...

"Alla sätt är bra, utom de dåliga"

Telefonen som nattkamrat

Strax innan sju denna morgon bröts Mammans sömn (ja, sömn, hon fick faktiskt sova hela fem timmar inatt) av korta snabba ringsignaler och av stora dottern som i halv panik rusade upp och undrade vad det var för larm som lät.

"Sluta att sova med telefonen i sängen" Mumlade Mamman fram
"Vad då, vad är det som låter?"
"Du har lagt dej på telefonen"
"Nähä"
"Jo, du har ringt upp den ena telefon från den andra i sömnen. Sluta sova med telefonen i sängen"
"Jaha" Mummel mummel...

Nu är klockan halvelva och det är 100 timmar sen Mamman klev upp i måndags. Räknade precis ut att av dessa 100 timmar har 10 varit sömn, hälften av den sömnen var inatt mellan två och sju.

Mamman känner sej ju nästan pigg nu...

Fisk från kalla Barnets hav

Dags att fixa lite mat, blir fisk idag...

Sen kan man fundera på var det kalla Barnets hav ligger???

Bra inledning på en skräckfilm

"klick-klick-has-klonk-has klick-klick-has-klonk-has klick-klick-has-klonk-has" Så började den längsta natten i historien. Låter som en bra inledning på en skräckfilm va?

Klickandet från sylvassa klor och ljudet av en kropp som släpas över golvet med ett huvud som slår emot möbelemanget med jämna mellanrum visade sej vara en liten Snuffla som kom krypande över golvet med händerna fulla av nappar, släpandes på sitt gipspaket.

Då var klockan tolv och Mamman hade precis lagt sej efter att ha klarat ut dagens sysslor.

Mamman tittade sen på klockan två gånger i timmen fram till fyra. Mamman hämtade medicin, vatten, tröstade, matade bebisen, försökte få Snotti att inse att sängen var full, fick en gipsklump i ögat så hon såg blixtrar, fick ett sms om att goa S fått en dotter (GRATTIS).

Nu är Mamman lagom mör!

Mer galen än vad hon trott möjligt

Denna morgonen började med att Mamman kånkade ner en massa tvätt i tvättstugan. Ute var världen otroligt vacker, meterdjup snö i färgglad soluppgång och lite frost på träden gör även den tröttaste människan glad.

När Mamman gick tillbaka över gårdsplanen efter att ha startat de första maskinerna så njöt hon av solens strålar, sjutton minusgrader till trots. Men när vårdrillarna började spela i öronen, den välkända vårmelodin "titt-titt-ut-titt-titt-ut" ljöd mellan huskropparna, förstod Mamman att de senaste två nätterna måste ha fått henne mer galen än vad hon trott möjligt.

En natt där ena halvan tillbringades på akuten och andra halvan tillbringades springandes upp och ner ur en säng för att ömsom trösta lillan och ömsom få lilleman att inse att det var natt och en natt som tillbringats i ilska och vanmakt över att vara ensam och inte räcka till.

Natten som just passerat hoppas Mamman inte upprepas.

Efter att ha fått Liten att somna om tusen gånger, magen krånglar, så somnade äntligen Mamman till vid halvtolv efter över ett dygn utan sömn. Hon hann knappt somna för än Snufflis började gråta och skrika på Mamman. Mamman skyndade sej upp med ett yrselanfall som följd. På väg till Lillans undsättning slog hon huvudet i väggen (dörrkarmen) och klev in i en byrå med blåmärken som följd.

Väl inne i sovrummet så fick Mamman syn på Lillan som, likt Bambi på hal is, stod vid fönstret och höll sej i sulkyn (som Mamman kånkat upp från källaren för att använda som rullstol inne) och skrek att det gjorde ont och att hon kissat ner sej.

Lilla stackaren hade inte tänkt sej för utan försökt gå på toa på sin gipsade fot, tur att hon i alla fall hade en blöja på sej och slapp bli blöt.

Sen skrek och skrek och skrek hon. Mamman försökte förklara att medicin är bra då det gör ont, men Lillan vägrade. Mamman förklarade att man inte alls kan sitta i en sulky och sova om natten. Mamman försökte trösta lillebroren som vid det här laget skrek lika illa han. Så ont i magen och väckt igen, det är inte alltid lätt att vara liten.

Det var då, när Mamman satt där mitt mellan två gråtande små barn och inte kunde tillgodose dem båda deras behov som ilskan och maktlösheten vällde upp inom henne. Inte ilska över barnen, inte över deras beteende eller existens, utan ilska över att sitta där ensam i mörkret. Ilska på sällskapet som inte fanns. Mamman behövde ingen hjälp, krävde ingen hjälp, men sällskap, att slippa sitta där ensam och slitas itu invändigt av barnens gråt och oförmågan att kunna hjälpa båda samtidigt, hade känts som en enorm lättnad.

Mamman blev förvånad över att det ens fanns sådana starka känslor som kunde välla fram. Ilska lika intensiv som hat. Jo, hon hatade nog att sitta där medan andra sov, men Mamman var inte avundsjuk på andras sömn. Det går nog inte att förklara...

Mamman är nog virrig bortom all hjälp.

I vilket fall som helst löste det sej till slut. Medicinen hamnade i magen på Lillan, Lillen somnade efter en timma, ytterligare en timme senare (vid två) sov även Lillan. Mamman lyckades, formad som en s-kurva, tränga sej ner mellan barnen. Efter en hel timme vaknade Mamman av en rejäl spark av en gipsad häl på högerkinden. Det var inte alls skönt och när Mamman skulle lägga rätt det lilla benet och tillhörande barn så vaknade barnet naturligtvis igen. =(

När så Mamman vid niodraget gick för att lämna grabbsen på skolan så sjöng fortfarande fåglarna. Pojkarna hörde dem också så Mamman var kanske inte så galen ändå?

All About Kids - My Weekly Summary

You could imagine that it would be easy to put young children in bed when they have been up since seven o'clock in the morning, spent five hours in preschool and then played with there cousin for more than four hours. After that they have been to training for an hour.

But oh no, kids never gets tired, at least not when they are four years old. They are like a perpetual motion.

Some days, like when it snows and snows and snows, it is very hard to entertain children my kid's age.

Sometimes when they have excess energy I use the Wii-board and tv to babysit. =) But don't tell anyone, I've heard that the tv is not a good babysitter at all. ;)

Last weekend we had a big storm up here and had to stay inside. To keep the kids busy we made some drawings and other stuff.




At sunday evening we finally left our house and went skating for a short while and then we went to my parents house to get some dinner with my entire family (three sisters and their husband/boyfriends and my kids cousin). We got stupendously good food!




Last night me and my two youngest sat at the er because my little daughter had fell from her bigger brothers bed and broke her leg. I sat there with the baby and my twoyearold for about six hours. Waited forever in five different places. Oh, how I wish I could have taken her pain away. She didn't even get any painkillers!


But all the personal that we met during the stay were very nice and happy. Now I just hope my girl gets well very soon!