tisdag 17 november 2009

Pinsamma Mamman och Stora Kärleken

Nu har det hänt... Jag har blivit korad till pinsamma Mamman! Jag har klarat mej i bra många år tycker jag, men nu är det alltså kört.

Jag har varit så HEMSK så ni anar inte. Två dagar i rad dessutom... Jag har tvingat de två stora barnen OCH deras kompisar som varit här att bära reflexväst då de varit ute och lekt... Ehrm, ursäkta mej, de leker ju inte... Kompisarna ryckte mest bara på axlarna åt det hela och satte på sej västarna.

Igår kväll då RQ och hennes kompis var på basketträningen så passade de på att fråga chans på flickan i dödskallens drömmar. Flickan som varit föremål för hans stora kärlek nästan ända sen hon kom hit från Holland. Och hon sa JA!

Dödskallen trodde naturligtvis att hans syster drev med honom i vanlig ordning, sådär som bara syskon kan. Till och med jag "hotade" henne med dataförbud om jag fick veta att det bara var något jävelskap från hennes sida.

Nåväl, det var sant och trots att flickan redan har dumpat honom så är han lycklig... De var ju ihop i en HEL natt!


Kärleken och dess våndor gör ingen skillnad på ålder. Kärlek på dagis och kärleken i vuxenvärlden ska tas på samma allvar och ses som lika viktig.

Dödskallen har ju som sagt varit kär i denna flickan länge och för ett tag sen så satt vi här i soffan och pratade. Han frågade mej varför det kändes så konstigt i kroppen när man är kär, härligt, jobbigt, bubblande, ilsket och glatt på samma gång. Jag kunde inte svara...

Han skickade ett sms till Pappa2...

"Varför känner man sej så konstig när man är kär? Varför gör det ont i magen? Varför vill man vara nära den man är kär i, men samtidigt inte vågar? Varför blir man fnittrig? Varför säger min pappa att det är härligt att vara kär? Jag tycker bara att det är jobbigt!"

Pappa2 gjorde sitt yttersta för att försöka svara. Han försökte förklara omöjliga känslor. För HUR förklarar man känslorna i kroppen då man är kär med ord som går att förstå?

"Att inte ha blivit älskad är otur, att inte kunna älska - det är olycka" //Albert Camus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar