Hur barn blir till

En gång, för ganska länge sen, så satt mina två numera stora barn och diskuterade om hur barn blir till. Jag stod precis bakom ett hörn och lyssnade.

RQ: - Hur kommer det bebisar i mammans mage tror du?

DS: - Från pappafröna.

RQ: - Var är dom då?

DS: - Här! (pekar på sin egen pung)

RQ: - Men dom måste ju komma ut då med.

DS: - Kanske använder man snoppen som en slang och liksom kissar iväg fröna. (kliar sej i huvudet och ser frågande ut) Men hur kommer dom till mammas mage? Måste hon äta dom då?

RQ: - Bläää, man kan ju inte äta kiss heller.

DS: - Nä, då får man dricka ju. Men var kommer dom in?

RQ: - Meeen, vad tror du naveln är till för? Dummer... (sätter händerna på höfterna och tar sej an en överlägsen min)

DS: - Ja, såklart och sen ramlar bebisen ut genom mammas mus. Fast det gjorde ju inte jag.

RQ: - Nej, du var så stönig du... Fast det ligger i släkten.

Där kunde jag inte längre hålla mej från att fnissa och avslöjade mej själv...

Men det är nog sant att stönigheten ligger i släkten. Eller hur Mammsen?

”Barn till mycket förälskade föräldrar får en djärvhet inför livet som en tråkmåns avlad halvt i sömnen inte känner till” //Karen Blixen