Ett år av sorg och saknad

Idag har det gått ett helt år sen min älskade Molla lämnade jordelivet. Ett långt år, ett ensamt år, ett tyst år.

Mollan hade det största av hjärtan. Ingen var för ful eller dum, för vacker eller för smart för att vara välkommen innanför hennes dörrar, de stod alltid öppna, dag som natt. Hon dömde aldrig någon och såg alltid det bästa i varje människa.

Både jag och barnen älskade då hon berättade om sina livshistorier för oss... Hur hon berättade om då hon och hennes vänner kopplade ihop sina sparkar och for nedför backarna hemma på ”fjället” eller historierna om hur hon fick sitta på en stentrappa och vänta medan hennes bror tjusade med en flicka efter dansen eftersom hon inte fick gå hem ensam.

Åh, tänk så barnen skrattade då hon berättade om hur hon kuttrade i buskarna efter en dans då hon var sexton, eller vilka stora ögon de gjorde då hon berättade att hon och de andra barnen i byn sprang med kaffekorgar till soldaterna under andra världskriget... Hur soldaterna kom till gården och sov i ladan... Eller när hon berättade om liket de hittat i ett tjärn då hon var ung... Eller om tomten de hade i sitt stall... Om gårdar, lärare och lärarinnor och hyss som hon och hennes vänner hittade på. Och hundra andra saker... Varför har man aldrig spelat in alla historier???

Varje morgon då vi åt frukost och barnen smitit från bordet ringde jag henne och bara pratade eller gnällde över något... Hon hade alltid tid och visste alltid på råd! Hon ville aldrig tvinga på någon sina egna åsikter eller ställa villkor för andra människor utifrån sej själv och sitt eget tycke. Det var henne jag ältade alla mina problem och funderingar med, det var hon som fick alla smaskiga detaljer och som höll hårt i mina hemligheter... Hon hade de bästa råden och var så lättsam... Hakade aldrig upp sej på något... Älskade Mollan! Kommer ibland på mej själv då jag griper telefonluren och börjar slå numret per automatik. Har fortfarande inte orkat radera hennes telefonnummer ur mobilen ens.

Hon ägde den allra viktigaste av alla egenskaper som en människa kan ha, hon mindes hur det vara att leva i varje ålder. Hon kom ihåg hur det vara att vara ett barn, hur det var att ha en fot i varje värld, hur det var att vara tonåring och kär, hur det var att vara gravid, nybliven mamma, flerbarnsmamma, tonårsförälder och gammal. Hon levde som i alla tider samtidigt.

Mormor, du fattas mej!

”Gamla SKA dö, unga KAN dö” // Mollan