Vaknade i morse efter en sömnlös natt (hur vaknar man när man inte sovit?) då klockan ringde. Huvudet sprängde, halsen skrapade, näsan var obrukbar, rösten obefintlig, kroppen kokade och vänster bröst hade antagit en knölig form och var rödblått till färgen och ömmade något vedervärdigt... Försökte mana på min kropp att ta sej upp ur sängen, men hjärnan och kroppen verkade inte vara sammankopplade alls. Istället gled jag undan och ner i någon sort dimmig dvala... Hörde på håll hur barnen vaknade en efter en och hur det skramlade i köket...
Plötsligt satt två killar med varsin macka i soffan och Snufflan hade fått en vällingflaska av någon... Sen försvann jag ner i dvalan igen en kort stund fram tills RockingQueen kom och petade på mej med en vattenflaska och en Ipren, älskade unge!
En timme efter att klockan ringde första gången lyckades jag med viss möda ta mej ur sängen och puffa i mej lite nässpray... Gick ut i köket för att skåda det kaos som jag var övertygad om skulle råda där, men till min förvåning så stod det bara två djupa tallrikar med lite mjölk i på diskbänken. Passade på att ta mej en titt ut genom fönstret för att se vilket väder denna första oktoberdag kunde bjuda på. Till min fasa upptäckte jag att denna redan så misslyckade start på dagen kunde bli värre, ute föll lika stora mängder snö som regn likt ett draperi från en jämngrå sörja till himmel.
Fem minuter innan de stora skulle gå kom stora dottern rusande i full panik.. ”Mamma, vi ska ju ta skolfoto idag... Jag hinner inte sminka mej.” Jag försökte för döva öron förklara att när man är så naturligt vacker behövs inget spackel... Ojoj, då fick jag veta att jag levde minsann! Jag kletade i vilket fall på nåt lila på dotterns ögonlock och något kladdigt med glitter i på läpparna och vips så var jag världens bästa mamma igen! Riktig Magi!
Smög mej ut i köket efter att ha pussat mina stora hejdå och vrålat ”Älskar er” så det ekade i hela trapphuset. Som vanligt ropade de tillbaka i kör att de älskar mamma med... Njuter varje dag då de fortfarande deklarerar det offentligt, snart kommer några år då de inte gör det.
Satte mej tillrätta vid frukostbordet med ett onaturligt stort o'boyglas (jag är ju faktiskt sjuk, måste trösta mej lite) och en ostmacka. Det var tyst i lägenheten, barnen som var kvar hemma befann sej framför tv:n och Godingen sov fortfarande. Passade på att ringa en kompis och prata lite. Naturligtvis så fick jag genast sällskap i köket då av två barn som höll på att svälta ihjäl, minst, om man får tro på deras egen utsago av tillståndet de befann sej i.
Strax efter att jag utfodrat dessa hungriga individer med varsin syltmacka (ehrm, jo jag vet att det finns bättre saker att mätta hungriga magar med, men idag orkar inte mamman ta itu med onödiga diskussioner) så hör jag ett glatt jollrande ifrån rummet där Godingen sovit. Går dit för att bara titta på min ljuvliga, oskuldsfullt söta son och möts av det gladaste, största leendet på jorden. Min blick vandrade uppåt för att möta hans intensivt blåa ögon... MEN HALLÅ... Där fanns bara ett blått öga i en enda stor sörja av utsmetat snor och ett öga igenmurat av ögonklet. Dessutom var han blöt av mjölk över hela axlarna, i nacken och ända ner på bröstet. Lyfte upp honom för att gå och göra rent och körde händerna i massor av bajs... Stackaren hade bajs upp till skulderbladen! Där ligger min unge och är hur nöjd som helst med livet trots att han är blöt, kladdig, stinker och bara har ett öga att se med. Tänk om alla visade upp samma positiva anda här i världen... (Skulle den då bli outhärdlig att leva i?)
”Det finns ingen kärlek större, än kärleken till mina barn”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar