”Jaha, annars skulle du vara en pappa.”

Satt och tittade på bilder på min sida på nätet förut idag och RockingQueen upptäckte att jag hade bilder på henne där. Hon begärde att jag skulle ta bort bilderna och efter en kort diskussion där jag förklarade att jag naturligtvis tar bort dem om hon inte vill synas så sa hon att bilderna på henne som liten gärna fick vara kvar, men inga nya foton.

Jag tycker det är viktigt med respekt åt båda hållen. Hur ska barn kunna lära sej att respektera vuxna om vi inte respekterar vad de känner och tänker?

Vi lever i helt olika världar och verkligheter. Ibland kan man undra om vi vuxna, tonåringar och barn lever i samma universum eller i parallella världar som existerar i samma tid och på samma plats.

Jag minns själv hur jobbigt det var att vara bara jag under de tidiga tonåren. Plötsligt måste man komma på vem man är fast man har varit i flera år. Jag förstår hur min dotter känner och jag vet hur jobbigt det känns i kroppen och knoppen på båda mina stora barn även om de inte tror det.

Det säger sej själv att de inte inser vad vi vet då vi bara sätter gränser och skäller över beteendet som de har. För det är ju så, att även om man vet precis hur en annan människa känner så kan man inte låta den personen bete sej hur den vill. Alla beteenden är INTE acceptabla och det står till oss vuxna att hjälpa barnen att utvecklas och att öka sin sociala kompetens genom att styra dem åt rätt håll.

Det låter så lätt när man skriver ner det, men det är ett stort jobb med vissa barn och mer enkelt med andra.

Jag tror i alla fall att jag är på väg i rätt riktning.

Som ett exempel kan jag ta ”svärburken”. Det är en burk som man stoppar en krona i varje gång man svär. Vi har inte använt den på flera år, men jag funderade på att ta den i bruk igen då de har problem med detta beteende hos en stor del av eleverna på skolan just för att markera för mina barn att jag ser allvarligt på det och att jag står bakom lärarna i deras beslut.

RockingQueen utbrister då ”NEJ, då blir jag fattig.”, Men sa jag, ”Du svär ju nästan aldrig?”. ”Inte så du hör mej nej.” fick jag som svar tillbaka.

När jag ändå kom in på barns kommentarer så bara måste jag flika in med en kort diskussion som uppstod mellan mej och Puddeludding tidigare i veckan.

Han undrade varför jag alltid får vara uppe längre än barnen på kvällen och jag svarade att jag behöver få vara uppe ensam en stund och ta det lugnt. Han undrade helt klart varför jag behövde det och jag fortsatte med att förklara att jag behöver rensa min hjärna och pyssla med något eget en liten stund varje kväll för att vara en så bra mamma som möjligt på dagarna. Då utbrister han ”Jaha, annars skulle du vara en pappa.” Som den mest naturligaste sak här i världen! Underbara ungar, underbara kommentarer.

”Ärlighet varar längst”