Hjälp, han kan dela sej

Min fyraåring har just avslöjat hemligheten bakom att han kan vara precis överallt på samma gång. Han kan dela sej! Och inte nog med det, han har en massa robotkopior av sej själv också!

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är Puddeluddings födelsedag Hurra hurra hurra!

Helt otroligt, för sex år sedan (exakt) låg jag och krystade ut min kladdiga klump med en längd på närmare 60 cm och med en vikt på över fem kilo. (För er nyfikna så kan jag avslöja att förlossningen var den enklaste av dem alla och jag behövde inte sy ett enda stygn!) Vart tar tiden vägen?


Födelsedagen började med paket och ett strålande solsken (-21 grader ute dock). Puddeluddingen var nöjd över sina presenter och efter frukosten röjde vi järnet för att hinna fixa och packa ihop allt som behövdes till kalaset som skulle hållas i gymnastiksalen.

Vilken dag är det?

Idag vaknade vi till en alldeles underbar morgon, himlen var blå, dimman steg från fälten och månen var nästan orange (vilket tyvärr inte syns så bra på bilden).

Vi klev upp och käkade i lugn och ro. Alldeles för lugnt tog vi det för plötsligt var klockan redan fem över tio och vi hade fortfarande inte fått på oss ytterkläder och kommit ut i bilen. Tjugo i elva skulle vi vara på sjukhuset i lilla staden för att ta bort Snufflans gips.

Vi kom i alla fall iväg tio över tio och skulle hinna bra i tid om det inte vore för OM.

Skulle kunna tro att det var en muterad måndag istället för en fredag.

Först höll jag på att glömma bort att koppla loss motorvärmaren, sen krånglade Lillans bälte och när vi väl kom ut på vägen hamnade vi bakom en TRAKTOR. Kurvor, backar och mötande trafik.

När vi väl kommit förbi den och tagit oss en dryg mil så började jag tro att vi missat hela helgen och förflyttats till söndag istället. Varenda jäkla söndagsbilist var på väg till lilla staden. Trots att vägen var helt torr och hastigheten är 80 så körde de i 50. Gubbar med keps och tanter som håller hårt i handväskan satt där bakom sina rattar, grep så hårt om dem så knogarna vitnade samtidigt som de tryckte sin näsor mot vindrutan. Jag har faktiskt inget alls emot gamla människor, jag gillar gamla människor, älskar att höra deras historier och ger dem gärna av min tid, MEN alla människor måste veta sina begränsningar och när kroppen säger ifrån då får man lov att ta bussen eller färdtjänst om ingen anhörig eller vän kan skjutsa.

Nåväl, med två minuter till godo så var vi i receptionen och det var bara en patient som skulle anmäla sej före oss. Tyvärr visade sej den patienten och dennes följeslagare vara av icke svenskt ursprung (jag har inget emot dem heller) och inte kunna det svenska språket (inte det engelska heller). De hade kommit in utan att beställa tid och ville genast komma in till en läkare för en infektion i ett finger. Efter mycket om och men fick de träffa en akutsköterska och det blev vår tur.

Väl inne på ett mottagningsrum placerades Lillan på en brits. Hon blev blyg, vickade lite på tårna och tänkte inte titta på sköterskan som plockade fram sakerna som skulle användas

En liten "såg" som skulle träs i det lilla röret som sattes in i gipset då de lade det.

Handtag att sätta i "sågens" ändar.

Sen sågade de som bara den, sköterskan på ena sidan och läkaren på den andra.

Därefter plockade de fram en tång av jätteformat, Puddeluddingen blev lite orolig då läkare försökte att skämta genom att säga att det var en "näsknipartång".

Gipset kom av och fick följa med hem för allmän beskådan.

Godingen tyckte att det hela drog ut på tiden och satt mest och gäspade för sej själv medan de andra barnen vandrade runt i rummet som osaliga andar.

Han blev överlycklig när vi kom fram till Moster i stora staden 90 minuter senare och han fick sträcka lite på sej. Snart kryper han ordentligt rackaren. Just nu står han mest och gungar med tungan utanför munnen och låter som en blöddrig bil.

När vi äntligen kom hem fick Snufflan göra det hon längtat efter i två veckor. BADA! Hon tyckte det var så härligt efter alla snabbduschar med påse på foten.

Piñatan from hell visade sej bli helt okej som guldmeteor. Puddeludding är nöjd och det enda som nu återstår är att fixa i godiset och fixa till en hänganordning så att han kan slå sönder den på sitt kalas i morgon! =)

Dagen slutade lika vacker som den började och efter att ha fått alla sex juveler i säng så passade jag på att ta en lång varm dusch, raka mina lurviga, göra en snabb hårinpackning och smörja mej med min favoritolja efter jag lämnat hygienspridaren. Nu sitter jag här och lyssnar på min lilla son som snart vaknar och dricker en äppelcider (med väääldigt lågt alkoholinnehåll så klart).

Nu känner jag mej laddad för att klara av ett sexårskalas i gympasalen i morgon!

Ny fotoutmaning

Jag funderar på att ska starta en ny fotoutmaning... Har funderat några dagar... Kanske testar jag nästa vecka och ser om någon vill vara med?

Mitt i natten

Klockan närmar sej halvtolv så sova-borta-premiären för min fyraåring verkar ha gått bra. *ler* Själv har jag äntligen avklarat disken och lagt in några foton i fotobloggen, snart vaknar mini och vill äta.

Imorgon ska vi in till sjukhuset i lilla staden och se om Lillan blir av med sitt gips, sen ska det hämtas ut ett paket från Buzzador innan vi far vidare till stora staden och hämtar pojkarna som befinner sej där. Sen lovade jag barnen McDonalds i ett svagt ögonblick. Jag går hellre på MAX!

Sov Gott alla ni goa människor därute!

Överraskning

Tömde precis min kamera, som jag inte använt idag och hittade de här korten:

Storasyster hade visst använt småbarnen som målardukar då Mamman befann sej i duschen!

Förminskad barnaskara

Helt oväntat så åkte två barn med hem till Minibatman i stora staden när hans pappa kom från Norge idag. Min stora grabb och min Snotti, som aldrig sovit borta. Jag hoppas (och tror) att det går bra och det ska bli skönt att få ägna lite egen tid åt Puddeludding och RQ under kvällen!

Livet styrs av val

Har precis diskuterat VAL med mina barn. Inte val som i att välja parti eller president utan alla små val som man gör i livet.

Jag anser att allt man gör är ett val. Man styr sitt liv genom alla sina val.

När man vaknar på morgonen kan man välja att gå upp eller ligga kvar, man väljer kläder, man väljer om och vad man ska äta och så vidare.

När man gör sina val så väljer man även följderna eller konsekvenserna av sitt val. Väljer man att inte gå till skolan så får det ju en konsekvens, väljer man att gå så blir följderna mer positiva.

Många säger att de inte har något val, eller hade, men det är också fel. Man har ALLTID ett val. Upptäcker man att man är gravid så väljer man vad man vill göra, har graviditeten gått för långt för en abort och man absolut inte vill ha barn så adopterar man bort det till någon som har valt att skaffa ett barn, men inte kan på naturlig väg.

Jag anser också att om man är utbränd, har kört sej totalt i väggen och bara stirrar rakt fram, oförmögen till handling en dag då man slår upp ögonen så är det också ett val man gjort.

Man har inte aktivt valt att bli kraschad mentalt, MEN de val man gjort på vägen som lett till att livet blivit sådant har man aktivt gjort själv. Utbrändheten är sedan en konsekvens av handlandet, en följd av alla felaktiga val (som förmodligen kändes rätt då man gjorde dem) man gjort.

Jag menar inte att nedvärdera mamman som har ett barn som hon valt att behålla trots att hon inte ville ha det, förmodligen och förhoppningsvis växer kärleken fram. Jag menar inte heller att jag ser ner på de som slitit ut sej och råkat ut för härdsmälta i hjärnkontoret, istället beundrar jag de som drivit sej själva ner i djupet och sen klarar av att ta sej upp igen även om vägen är lång. Jag beundrar dem som väljer att kämpa och som väljer att de vill ha sitt liv tillbaka.

Att det ska vara så svårt

Tänk att det ska vara så svårt att få tag på fastighetsskötaren så jag kan få en nyckel till gympasalen som jag hyrt för lördagens kalas! *suck*

Jag ringer och ringer, men får inget svar. Dags att ringa igen... Sen är det en miljon saker att uträtta inför kalaset också.

Jag blev för resten inte strimlad av några papier maché-zoombies inatt, jag fick nämligen inte sova.

Ska bli så skönt att plocka bort Lillans gips imorgon. Håll en tumme för att det läkt bra!

Varför?

Ska bli intressant att se var den här dagen tar oss. (eller inte kanske?)

Jag är trött och ungarna är trötta. Varför envisas de med att gå upp så tidigt när det är lov? Och varför gå upp och tillbringa tiden med att skrika och tjuta istället för att sova klart? Önskar jag hade mörkläggningsgardiner.